Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
han tacksam för det hon gav. De båda människorna,
som åldrades vid varandras sida, läto lugnt tiden gå,
och för att använda Joels egna ord, kunde de liknas
vid två båtar bundna vid samma påle. De kommo
ingenstädes, och det var ej heller deras avsikt. Han
tyckte själv, att liknelsen var träffande och använde
den ofta.
Men fastän de inrättat sitt liv på bästa sätt hade de
många prövningar att genomgå. Först slogs hustrun
med lamhet i fötterna och förmådde efter tio års
äktenskap endast med stor svårighet flytta sig från ett ställe
till ett annat. Så blev Joel plötsligt nästan döv och
särskilt under regniga och våta vintrar var det honom
omöjligt att höra ett ljud. Dessutom pinades han av
en olidlig värk, vilken isynnerhet före
väderleksombyten drog hans lemmar i de underligaste ställningar.
Efteråt rätade han ut sig till den stela och kantiga
figur han var, men under plågorna frestades han ofta
att banna över sitt hårda öde. Hans starka tro vann
dock alltid seger, och sade han något, innehöllo orden
en tacksägelse till den, som fann honom värd dessa
lidanden och luttrade hans vrånga och motspänstiga
natur med sin tuktan. Ty bakom allt detta vinkade
en stor och härlig nåd — det trodde han och därav
hämtade han tröst. Och så hade han ju sjön.
Havet ägde alltjämt hans kärlek. Blåste det, så att
andra Djupnäsbor sökte lä eller kröpo undan i
stugorna, linkade Joel Nord ned till sin rankiga båtbrygga
och tog plats i den grönmålade sumpen. När han satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
