Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
hit å stå till svars, som det kallats, vill jag i så många
vittnens närvaro som möjligt säja ifrån, att flickan ä’
min, å att hon ska ärva gården efter mej.»
»Förstockade, du hädar!» röt nämndeman Bolén.
»Han hädar!» sorlade menigheten.
Joel krökte handen bakom örat för att höra bättre.
Så snart han uppfattat ordet »hädare», log han och
frågade:
»Ä’ det någe’ mer ni vill veta?»
»Gå, å kom aldrig tillbaka!» Bolén pekade mot
dörren.
»Gå, gå!» stämde församlingen in.
Joel dröjde en stund liksom för att inprägla alla
dessa vredesgnistrande ögon i minnet. När han sett
tillräckligt, vände han om och gick. Att han icke böjde
huvudet i dörren ökade förtrytelsen, och efter den
dagen nämndes han sällan av sina forna
meningsfränder vid annat namn än »den förstockade».
Joel Nord insåg, att man ej skulle nöja sig med
denna hämnd, som till på köpet höjde honom i ögonen
på världens barn, vilkas bifall han dock ej begärde.
Men han hade icke väntat, att man skulle bearbeta
Elfrida. Det var emellertid vad som skedde. Genom
mor Betulander, vilken vid detta tillfälle visade sig
synnerligen lämplig, intalade man henne, att hon fallit
offer för en fruktansvärd orättvisa.
Det dröjde länge, innan Elfrida begrep något, ty
hon hade från början visat sig nöjd med, att barnet
erkänts av sin far. Men när det en tid outtröttligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
