Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
keln. Å ojäviga vittnen finns det många nog. Skulle
det bli krångel av, så vänd dej till pojkarna
österman ! Alexander har liksom ärvt far sins sätt att styra
och ställa för andra. Nu ä’ det ingenting mer.»
Elfrida stoppade nyckeln i kjortelfickan och gick
till sina sysslor. Hela dagen satt Joel Nord på en stol
vid sängen, där hans hustru legat många år. Han
strök emellanåt varsamt över täcket, som om han
smekte någon, och varje gång nickade han stillsamt
och blitt. På eftermiddagen stultade han ned till
båtbryggan, ordnade litet i sumpen och plockade med en
del grejor. Sedan gick han hem igen och bad om en
kopp kaffe.
Elfrida gav honom det begärda och han drack.
»Ja tack nu för mej!» sade han därpå och reste
sig. En stund stod han och såg sig omkring, sedan
nickade han och mumlade: »Ja, ja, jag kommer, jag
kommer.»
Både Elfrida och dottern funno, att över gubben
vilade något sällsamt, som de aldrig förr sett och icke
heller förmådde tyda. Hans rörelser voro bestämda,
hans röst ljöd klar och lugn. En tryckande känsla av
att något ovanligt förestod smög sig på dem och
Elfrida började gråta. När flickan såg det, följde hon
moderns exempel.
Gamle Joel betraktade dem och log vänligt.
»Ni får det bättre nu», sade han. Omedelbart därpå
vände han sig mot dörren, liksom för att svara någon,
som kallat honom. »Jag kommer, har jag sagt», ropade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
