Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kants lära - Den kritiska filosofiens kunskapsproblem - 1. Åskådningsformernas rum och tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den omständighet som möjliggör ren matematik
utgöres av våra inneboende åskådningsformer, rum
och tid. Kants förklaring av rum och tid avviker
påfallande från den allmänna uppfattningen om
dessa begrepp. Enligt den oreflekterande meningen
om vad rummet är, framstår detta som ett slags
tom behållare, vari tingen befinna sig och röras. Då
man tänker sig rummet utan tingen, förblir det dock
bestående som en i sig varande realitet. Den vanliga
meningen uppfattar rummet som obegränsat; en
gräns skulle ju ovillkorligen hänvisa på någonting
bortom densamma. Tiden å sin sida utgör ett slags
tom behållare, vari allt skeende försiggår. Den
består i förflutet och tillkommande, åtskilda genom
den rörliga punkt, som utgöres av det närvarande.
Då det förflutna icke mera är, och det tillkommande
ännu icke är, så synes tiden sålunda sönderfalla i
tvenne delar, av vilka ingendera är någonting
verkligt.
Nu finner man emellertid, att det är endast om
man tillämpar betraktelsesättet hos ett förnimmande
intellekt, som man kan tala om någonting, vilket
befinner sig bredvid, över, under eller bakom
någonting annat. Tingens ortläge tolkas över huvud endast
de som bilda predikatet. I liknande bemärkelse äro den rena
matematikens samtliga satser analytiska.
Det är iclce vår mening att liär försöka framföra någon
uppfattning om vilkendera av de två stora filosoferna som
liar rätt i förenämnda motsägelse mellan dem. Skulle Humes
uppfattning vinna företräde, vilket förefaller sannolikt, så
komme Kants förnuftskritik att berövas sitt synbarligen mest
betydande argument till förmån för teorien om förnuftets
syntetiska kunskapsförmåga. Av Kants hithörande lära
skulle återstå endast hänvisningen till »den rena
naturvetenskapen» med dess vauskligheter. Med accepterandet av
Humes ståndpunkt, enligt vilken syntetiska omdömen apriori
över huvud ej alls existera, skulle en väsentlig del av Kants
förnuftskritik förlora sin tillämplighet.
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
