Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Grevinnan och potatishandlarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Du och jag! I höst. Eller kanske förr, gumma lilla!
Kanske förr, då det har blivit färdigt! Och vi ska
ha fint! Vi ska det! Med porträtt och... skåp
och ... så där!
Gubben böjde sig ner till gummans öra.
— Och så ska vi ha... hästar! Ekipage! Så vi
ska åka! För ser du, det är bra det! För... hjärtat!
Så jag har den äran! Tnu! Jag har den äran!
Gumman hade först blivit alldeles stum, men nu
höjde hon äntligen sin röst och började:
— Jag tror rent...
Hon hann inte längre, förrän gubben lade handen
på hennes axel.
— Inte så inte, gumma lilla! sa han. Vi ska inte
resonera nu! Vi ska inte det! Inte alls! För ser du,
det blir så nu! Som jag har bestämt! Ändå!
Därefter klappade han henne ett par tag på axeln
och gick in till sig.
Där stod gumman Gobsman i spillrorna av sin
dröm! Men så var det, som om golvet lyfts och
varit såpat, och hon gled rakt in i köket, och där
kommo orden med ett brus som av Norrström.
— Och ska en tänke sig det, sa hon med så stor
förtvivlan, hon kunde åstadkomma, att Gobsman och
jag ska åke efter häst! Det är välan rent galet, det!
Vid dessa ord slaknade armarna på Lisa, benen
också. Båda sjönko ner, på var sin stol, på var sin
sida om köksbordet och stirrade på varandra, och
mittemellan dem på bordet stod videkorgen. Och
den teg.
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
