Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Haagdomens innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom sitt förfarande har flertalet i varje fall kunnat
undandra sig en närmare prövning av själva effektivitetsspörsmålet,
varav man i Oslo väntat sig så mycket. Folkrättsligt intressant
i denna del blir endast, att flertalet anser det väsentligen
komma an på animus, medan det i fråga om corpus endast
erfordras »quelque manifestation ou exercice effectif de cette
autorité». Anzilottis krav på effektivitet i bägge bemärkelserna
och Vogts — i detta sammanhang något pinsamma — fordran
på exekutiv maktutövning kontrasterar rätt bjärt mot denna
lära med dess vittgående konsekvenser. Det är att anta, att
Frankrikes och Englands företrädare varit. särskilt angelägna
om den liberala tolkningen, vilken ju också ur arktisk synpunkt
har sitt klara företräde.
Domstolen bevisar ej men utgår ifrån som bevisat, att man
med Grönland redan 1814 hade att förstå såväl ost- som
västkusten även i deras icke koloniserade delar. Om det vidare
begreppet Grönland, inkluderande Spetsbergen, anger den ej
någon mening. Med antagandet följer dock, att man åt
suveräniteten ger en futural innebörd, som folkrättsligt är omstridd.
Det paradoxala inträffar också vid anläggandet av denna
ståndpunkt, att 18- och 1900-talens strävanden att göra
ockupationen effektiv, ja, själva makternas sentima erkännanden av
suveränitetens utsträckning frånkännes folkrättslig relevans utom
för preskriptionen. Om man å andra sidan med domstolen
menar, att Norge vid likvidationsuppgörelsen erkänt hela
Grönland, och ej det blott koloniserade, som danskt, varför då
över huvud tillmäta innebörden i det Ihlenska medgivandet så
stor betydelse?
»Det är klart», säger Roestad, »att flertalet icke menar, att
Kielfreden som sådan varit bindande för Norge». Mig
förefaller det snarare, som om domstolen räknade med en sådan
bundenhet, så till vida som den anger fredsdatum som limit mellan
den förment norska och danska suveräniteten. Det vore i
sanning väl, om ett gammalt historiskt missförstånd härmed
äntligen uppklarats.
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
