Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
— Jag vaknade när du siuög dig ut, ocdi en ångest
kom öfver mig, när jag genom fönstret såg dig träffa
samman med Nils och gå bort med lionom. Jag ville
ropa dig, men jag kunde inte. Då klädde jag mig, tog
Bläsan och for hit, för jag hade hört att här skulle
bli dans på Vreten. Kärran ställde jag der nere vid
grinden, men jag tordes länge inte gå fyam.
— Det skulle du heller aldrig ha gjort. Jag är
nu så gammal, att jag vill gå för mig sjelf.
■— Ack, käre Knut, jag var så orolig för dig.
— Aldrig var du det förr.
Gumman svarade icke, men tårar rullade ned på
hennes kinder. Knut såg det icke och fortsatte:
-— Här måste bli annat af, jag tänker inte gå
söm pojke längre. Daniel på Nygården behöfver en
dräng. Jag tar platsen jag.
Nu började gumman snyfta högt. — Du förstår
mig inte, Knut — sade hon ■—- men det är min egen
skuld. Hvarför såg jag icke förr, hur ditt hjerta vän-
de sig ifrån mig? Hvarför talade jag inte ut, hvad jag
tänkte? Nu tror du liksom de andra. Nils sjöng ut
han, hvad alla tänker om mig.
Knut stod lutad mot gärdesgrinden, och då gum-
man såg att han allt mor och mer blef ur stånd att
höra henne, så slutade hon sin klagan, torkade bort
tårarne och sporde sakta: -—- Vill du hem nu, Knut?
— Ja, mor.
Gumman tog honom vid armen och ledde honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
