Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - I. Naturens plan. — De lefvande varelsernas byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvånas öfver, att slutändamålet fallit i den fullständigaste
misskredit. Se der likväl, sade J. B. Biot[1], hvarthän denna
i våra dagar så vanliga mani förer, att nämligen vilja
förklara alla naturliga tings huru och hvarför, alltefter den
sväfvande och ofullständiga känslan af den omedelbara
fördel vi kunna draga deraf. En hvar bestämmer sålunda
naturens förutseende i enlighet med sitt förstånds ljus och
gör henne mer eller mindre dåraktig, alltsom han är mer
eller mindre okunnig. Detta skulle dock ingenting betyda,
om sjelfva drömmarna gåfves ut för hvad de äro värda;
men man vill, att de skola upptagas såsom sanningar, som
trosartiklar, och det tyckes för deras upphofsmän vara en
hädelse att inse dem vara orimliga. Man bör, säger
Montaigne, gå mycket nyktert till väga, då man vill bjuda till
att bedöma Guds anordningar. »Det finnes intet», tillägger
han, »som man så fullt och fast tror, som det man
minst vet, ej heller så vissa och sjelfsäkra personer som
de hvilka berätta oss fabler, såsom alkemister, kloka
gubbar, spåmän, läkare, id genus omne, med hvilka jag gerna
skulle vilja, om jag vågade, förena en mängd ordinarie
uttolkare af och kontrollörer öfver Guds planer, hvilka sätta
värde uppå att utfinna orsakerna till hvarje tillfällig
händelse och att i den gudomliga viljans hemligheter se de
ofattliga bevekelsegrunderna för hennes verk; och fastän
händelsernas ständiga vexling kastar dem från den ena
vrån till den andra, från öster till vester, underlåta de
likväl icke att följa sin boll och att med samma pensel måla
både det hvita och svarta.»
För att vara skrifna för fyrahundrade år tillbaka,
uttrycka dessa ord af den förståndige gamle en stor sanning,
hvilken i hvarje ögonblick rinner sin tillämpning. De
förtjena att läggas till den jemförelse, som samma författare
gör mellan menniskan och gåsen, som berömmer sig af att
vara »naturens älskling», en jemförelse som vi utvecklat[2]
angående frågan om den menskliga högfärden, hvilken länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
