Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - I. Naturens plan. — De lefvande varelsernas byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man torde inse, att det konsten åstadkommer hos
dessa skälar, det kan naturen göra af sig sjelf, och att då
dessa djur ibland lefvat ganska väl under flera dagar
utanför vattnet, så är det icke heller omöjligt, att de vänja sig
vid att hädanefter alltid lefva på detta sätt, på grund af
sjelfva omöjligheten i att återvända dit. Det är således
otvifvelaktigt, att alla de jordiska djuren hafva öfvergått
från att vistas i vattnet till att inandas luft, och att de
förvärfvat sig förmågan att rama, tjuta, skälla och ge ljud
ifrån sig, hvilken de ej besutto i hafvet eller åtminstone
endast egde i högst ofullkomlig grad.[1]
Vi bry oss ej om, att längre lyssna till denna
skriftställare, som är mera känd genom Voltaires skämt än genom
sin indiska filosof. Han fortsätter, genom att förtälja en
oändlig mängd mer eller mindre pålitliga sagor och
berättelser om hafsmenniskor af alla former och färger, vilda
menniskor, menniskor med svans, män utan skägg,
menniskor med ett ben och en hand, svarta menniskor, jättar och
dvergar etc, samt genom att berätta om hafsapornas och
hafsmenniskornas öfverflyttning till jorden. Den ryktbaraste
af alla geologer, Cuvier, har i följande förklaring
sammanfattat sitt omdöme öfver denna förnyade teori ifrån
grekerna, hvilken våra samtida nu framställa för oss i en föga
olik gestalt: »Till sina åsigter materialistiska naturforskare
hafva blifvit ödmjuka anhängare af Maillet; seende att det
större eller mindre bruket af en lem ibland ökar eller
minskar dess styrka och volym, hafva de inbillat sig, att länge
samverkande yttre vanor och inflytanden kunna gradvis
förändra djurens former, till den grad att de efter hand
erhålla de former som de olika arterna nu förete; den
kanske ytligaste och tommaste åsigten af alla dem, vi redan
haft att vederlägga. Man betraktar på visst sätt de
organiska kropparna såsom en blott massa deg eller lera,
hvilken skulle låta sig knådas mellan händerna. Ifrån det
ögonblick dessa författare velat inlåta sig på detaljer, hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
