Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - II. Naturens plan. — Instinkt och förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lag. Den gör i naturen verldens organiserande tanke
märkbar såväl i tingens början och midt som i deras slut. Denna
mera positiva och vetenskapliga uppfattning af den
organiska verldens utveckling uppoffrar intet hvarken åt slumpen
eller godtycket. Den framställer för oss verlden såsom en
lefvande enhet, hvars tillvaro utvecklar sig i
öfverensstämmelse med den ursprungliga ideen och i evighet höjer sig
mot sitt otillgängliga ideal. Början och slutet existera
samtidigt i det närvarande. Från stenriket till
organismen, från organismen till lifvet, från lifvet till förnuftet
ha vi en materiens kretsgång och ett tankens stigande, i
enlighet med ett herrskande förnuft. Verlden är icke ett
osammanhängande rimsnideri, utan ett poem i hvars sköte
vi endast äro låga komparser och hvars osynliga
upphofsman omgifver oss med sin oändliga utstrålning, likasom de
damkorn man ser sväfva i en solstråle.
Djerfvoms erkänna det! Problemet om varelsernas
absoluta bestämmelse i naturen är för närvarande olösligt,
det gräfver sig omärkligt ned som i en afgrund, då
forskarens öga söker urskilja dess djup. — En afton i Paris
före solnedgången betraktade jag Seinen från balustraden af
Institut-bryggan, hvarifrån utsigten ibland är
utomordentlig. Den i purpur sig sänkande solen utgöt ett
rosenskimmer öfver de krusiga skyar som voro strödda öfver
hvalfvets azur, och detta skimmer, i hvilket den stora
stadens atmosfer badade sig, gaf en magisk färgglans åt de
tysta byggnaderna. Floden sänkte sig långsamt mot
vester, lik ett bredt band, i det han försvann i det
obestämda fjerran, der ljuset och skuggan förmälte sig med
hvarandra. Till venster om mig lutade den i skuggan
höljda domen öfver de andra byggnaderna och längre bort
genomborrade tvänne götiska spiror himlen. Till höger
om mig gåfvo Louvrens fönster, flammande i en felik
illumination, åt den gamla byggnaden en omätlig
utsträckning; Tuileriernas dystra park och de töckniga höjderna
till en längre bort belägen kulle förlängde perspektivet ända
bort till horisontens dimmor. Detta panorama hade en
dubbel betydelse: naturens stora idé sväfvande öfver den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
