Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - II. Naturens plan. — Instinkt och förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tomt och tyst i min själ. Ack! jag skulle, om jag ville
säga det, kunna ytterligare tillägga, att en vida
förfärligare och mycket mera oroande fråga stundom följt på
den förra. Följande denna naturens ostörda rörelse, ilade
min själ ibland tiden i förväg och sporde sig sjelf, hvar
hon skulle befinna sig om hundrade år härefter. Och
fullföljande sin blick framåt i tiden, sporde hon sig med en
onämnbar känsla af förskräckelse, hvar hon skall vara om
tusende år. Och fortsättande sin flykt, såg hon, att hon
skall vara till ännu om hundrade tusen år, och frågade,
hvad hon vid denna tid skall vara. Och pejlande svalget
allt längre och längre, sträckte hon sig outtröttlig till en
million år. Och bortom denna gränslinie, bortom denna
för sjelfva tanken redan otillgängliga punkt, föreställde hon
sig en ny linie af samma längd; derefter såg hon på den
andra millionen år följa en tredje, en fjerde, en tionde, en
hundrade. Och redan nu i evigheten, såg hon, att tiden
ej är till, och att evigheten är orörlig . . . Skall jag
tillstå, att denna sista tanke ibland blef så förfärande inför
det oafvisliga öde som väntar oss, att hon kom känslan af
min egen personlighet att försvinna inom mig, liksom om
denna outgrundliga tafla verkligen tillät oss att hoppas på
lugn och hvila i döden, eller liksom om denna betraktelse,
hvilken var alltför stor för en menniskas hjerna, hade
krossat denna hjerna och utstrukit mig ur de förnuftigas antal.
Kanske har jag orätt i att på detta sätt underhålla
mig med eder angående mina personliga intryck. Men i
grund och botten är det här icke fråga om personlighet,
det är ett studium jemförligt med anatomens, som med
knifven undersöker ett obekant sår. Och då astronomen
stödjer sig på sina egna iakttagelser, för att bestämma sitt
system, då kemisten talar efter sin digels vittnesbörd och
i enlighet med sina särskilda analyser, då fysikern granskar
naturen efter sina egna ögons erfarenhet, är det icke då
naturligt, att tänkaren redogör likasom de för resultatet af
sina individuela betraktelser, och att han ibland anförtror
åt den, som lyssnar till honom, sin själs oro och mödor?
Detta är åtminstone en handling af djup uppriktighet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
