Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luftkretsen i dess förhållanden till växt- och djurverlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man ser alltså huru betydligt djurens respirationsarbete
underlättas derigenom att de icke först genom en
söndringsprocess behöfva skilja sitt syre från dess följeslagare, utan
kunna upptaga det utan vidare besvär. Väl intränger äfven
qväfvet vid hvarje andedrag i våra lungor, men oförändradt
strömmar det åter ut ur dem och åtnöjer sig med en väl
passiv men dock högst vigtig och oumbärlig roll, i det detsamma
genom förtunning mildrar det eldiga syrets allt för stora energi.
Gå vi tillbaka till de första urtiderna, då jorden ännu
befann sig uti ett tillstånd af flytande eld, så måste luften då
verkligen hafva varit mycket rikare på syre, emedan ju den
ojemförligt största delen af vår planets yta består utaf
föreningar af jordarter och metaller med syre, som de dock blott
kunde erhålla ur atmosferen. Man tänke sig blott hvilka
oerhörda syreqvantiteter, som ligga upplagrade i malmerna,
sanden, leran, kritklipporna, med ett ord nästan i alla stenarter
med några få undantag, och man skall ej kunna betvifla att
det varit omöjligt för något djur att andas i en atmosfer, som
ännu innehöll en sådan mängd brännbar gas. Men huru
underbart är det ej, att genom alla dessa storartade
förbränningsprocesser atmosferen dock blott förlorat så mycket syre
som var nödvändigt, för att blifva tjenlig för det organiska
lifvet, och att trots den stora lätthet, hvarmed syret förenar sig
med de öfriga elementarkropparne, det dock nu redan under
otaliga årtusenden hvarken till- eller aftagit i någon märklig
grad.
När allt ännu var i jäsning, när stenarterna så småningom
utvecklade sig ur det brinnande lavatillståndet och den fasta
jordskorpan gestaltade sig på dunstkretsens bekostnad, var det
uppenbarligen redan tänkt på de lefvande väsenden, som en
gång skulle uppträda på jorden, och en sådan rigtning, en
sådan måttstock gifven åt den liflösa naturens kemiska processer,
att de nödvändigt måste leda till bildandet af en
respirationsduglig atmosfer.
Luften innehåller icke blott det ämne, som vår lifsprocess
nödvändigt behöfver för sin fortvaro; den besitter äfven andra
egenskaper, som äro oundgängligt behöfliga för det högre
djurlifvets bestånd.
Till följd af sin oerhörda genomskinlighet låter den oss
icke blott på betydligt afstånd upptäcka jordiska föremål,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
