Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luftkretsen i dess förhållanden till växt- och djurverlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sakta framvällande floden eller sänker sig ned uti den
stjernklara himmelens djup — då höjer sig äfven vår själ till en
mäktigare flygt och öfver den synliga verldens gränser svingar
han sig upp till den osynlige Gudens thron, hvars majestät
afspeglar sig i all denna underbara prakt och herrlighet.
Så förer naturens oändliga skönhet det känsliga sinnet till
åkallan af skaparen, hvars godhet skänkte oss förmåga att
njuta deraf och låter den yttre verlden i vår själ finna en
harmonisk återklang!
Äfven såsom bärarinna af ljudet, hvilket vågformigt
svingar sig fram på hennes elastiska svall, uppfyller luften icke
blott ett af vår tillvaros första behof, utan förskönar äfven
densamma genom de mångfaldigaste och ädlaste njutningar.
Måtte vårt öga fråssa än aldrig så högt i åskådandet af
ett tjusande landskap, så skulle dock detta alltid synas oss
dödt, om det ej hade någon stämma för oss, utan evigt låge
der framför oss i fasansfull, ljudlös tystnad.
Skön är anblicken af det böljande sädesfältet, högtidlig
den stämning, som den majestätiska skogen uppväcker hos oss,
när vi vandra under dess höga löfhvalf; men ännu mera ljuft
fängslande blifver sädesfältet genom suset och sorlet af dess
stigande och fallande axvågor, ännu högtidligare skogen, när
zephir hviskar i de gamla trädjättarnes kronor. Då är det
som om en chör af fromma andar uppstämde den högstes
lofsång i hans herrliga naturtempel och helig rysning
genombäfvar vårt bröst.
Den svällande bäcken, den silfverklara källan, floden som
ilar fram öfver sin skrofliga klippbädd, det skummande
vattenfallet, huru mycket höjes ej det intryck, som deras pittoreska
skönhet, deras ljufhet och majestät uppväcka hos oss, genom
deras brus och sorl, deras plaskning och dån.
Till och med det väldiga hafvet skulle förlora mycket af
sitt storartade majestät, om det ej hade stämmor, som
harmoniera med alla dess nycker och fenomener, vare sig att vågorna
vid den sakta sluttande stranden under vindarnes tystnad den
ena efter den andra i munter dans ila upp på land och under
lekande kullerbyttor med smekande sus hoppa fram mellan
strandens snäckor, eller att stormfloden med gigantiskt brusande
raseri rusar emot klippkusten och det skälfvande berget ända
ned i sina grundfästen bäfvar för det rasande elementets anfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
