Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oceanens majestät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följa på hvarandra i regelbunden vexling vid alla oceanens
stränder. Så synes oss det storartade fenomenet som en bild
af oändligheten, ty dess början går längre tillbaka än vårt
förstånd kan fatta, och dess slut försvinner i ett oöfverskådligt
fjerran.
Betrakta vi flodtidernas inflytande på hafvets organiska lif,
så finna vi dem af den största betydelse. Ett oerhördt antal
musslor och crustaceer lefver endast på den smala
gränsstrimman mellan den högsta och lägsta floden eller blott i ett ringa
djup derunder, och många af de mest utbredda tångarterna
hafva der sin plats, hvarest de omvexlande kringströmmas af
vatten- och luftvågor. Ganska många af dessa växter och djur
skulle gå under, om icke det vid kusterna stigande och fallande
hafvet förskaffade dem den för deras friska tillvaro nödvändiga
omvexlingen af vatten och luft eller genom den eviga
vågrörelsen vid stranden så mycket fullständigare mättade
hafsvattnet med frisk luft, så att de otaliga fiskar och djur, hvilka
uppehålla sig vid kusterna på obetydligare djup, så mycket
lättare och fullständigare kunna andas.
Men med dessa fiskar och djur skulle äfven många
strandfåglar och till och med däggdjur försvinna, och det nu så
rikhaltiga strandlifvet nedsjunka till en torftig enformighet. Om
än icke för hela, så åtminstone för en stor del af sin tillvaro
hafva sålunda de sköna och sällsamma musslorna, de
äfventyrligt gestaltade crustaceerna, de i bränningen på det yppigaste
florerande korallpolyperna, snäpporna, lommarne och måsarne,
som i så oändligt antal lefva af öfverflödet inom hafvets
litoralzon, att tacka den vänligt skimrande månen, som från ett
så aflägset fjerran till dem nedsänder sina milda strålar. Han
bär väl ej något haf på sin torra, vulkaniska yta, och så vidt
vi veta, brusa inga luftvågor fram öfver honom; — men
oaktadt sjelf naken och ödslig befordrar han lifvet vid stränderna
af en annan verldskropps ocean, och tusende sinom tusende af
våra sjödjur kunna blott genom honom fröjda sig åt solljuset.
Betänka vi detta kustlifvets beroende af ebb och flod och
dessa sednares af månen, så fråga vi om blott slumpen, den
medvetslösa leken af blinda elementarkrafter fogat alla dessa
orsaker och verkningar tillsammans med hvarandra, eller om
de gripa in uti hvarandra efter den storartade planen af en
förnuftig verldsordning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
