Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Insekterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manar honom den befallande instinkten att lemna det ställe,
der hans första ungdomstid så angenämt förflöt. Sjelf arbetar
han flitigt på öppningens förstorande, slinker slutligen igenom,
faller till marken och uppsöker mellan grässtråna någon grop,
der han öfvergår till puppa i sitt eget skinn.
Hästen intager utan tvifvel en bland de främsta platserna
bland de nyttiga djuren, men ensamt för sin egen eller för vår
skull finnes han dock ej till i verlden, ty en bröms tillmäter
sig lika stor rätt till honom som vi, och om han är nyttig för
oss, är han nödvändig för denne, som ej kan utveckla sig
annat än uti hans tarmar. Men huru komma äggen dit? Huru
beter sig bromsen eller snarare försynen, som gifvit honom
instinkten dertill — för att kunna förflytta larverna till denna
för deras utveckling så oumbärliga jordmån? Han lägger helt
enkelt sina ägg på de ställen af huden, som hästen kan
komma åt med tungan, såsom t. ex. frambenen eller bogen, och
när larverna efter några dagar krypa ut, blifva de afslickade
och nedsväljda af hästen. På detta beqväma sätt komma de
ned uti magen, som understundom är helt och hållet
öfverklädd med sådana larver, hvilka äro kända under namn af
tarmmaskar. Hästen tyckes dock ej lida någonting deraf. Så
snart de blifvit fullvuxna, lossna de från tarmväggen, vandra
genom tarmen och falla till marken, der de förvandla sig till
puppor och sedan utveckla sig till fullkomliga flugor.
Huru väl alla dessa insekter än sörja för sin afföda,
finnes dock hos dem ej något spår af egentlig moderskärlek,
alldenstund de efter att hafva lagt äggen icke vidare bekymra
sig om deras öde. Helt annat är förhållandet med tvestjerten,
som med det största tålamod utkläcker sina ägg och ofta hela
timmar betäcker dem med sin kropp i samma sittande
ställning. De Geer, en utmärkt lärjunge af Linné, fann en gång
en tvestjert i denna ställning och lade honom i en dosa,
hvaruti han tillika kringströdde äggen. Snart sammanförde dock
den omsorgsfulla modern dem alla i en hög och fortsatte ånyo
den afbrutna liggningen.
En inhemsk bärfisart (Cimex griseus) uppfostrar sin familj
— som vanligen består af trettio till fyrtio ungar — med den
största omsorg, för den omkring, som en höna plägar göra
med sina kycklingar, och lemnar den ej ur sigte ett enda
ögonblick. När De Geer med en vetgirig naturforskares hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
