Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fåglarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom de förträffliga tjenster, som han gör vid
genomgräfvandet af gyttjan och uppfångandet af de små fiskarne.
Ensam i sitt slag finna vi skärfläckans näbb, som är tunn,
böjlig som fiskben, väl tre gånger så lång som hufvudet,
utdragen i en fin spets och näsvist svängd uppåt. Med detta
verktyg kan fågeln naturligtvis ej sönderslita något byte eller knäcka
någon nöt, men vet dock skickligt begagna sig deraf till att i
gyttjan förfölja skaldjur och ringmaskar eller framdraga de
mellan strandens stenar inkrypande vattendjuren. Ville någon
förbättra formen på hans näbb, skulle han sålunda enligt all
sannolikhet inlägga protest deremot.
Af samma tanke torde väl äfven de amerikanska
tukanerna så väl som de asiatiska hornfåglarne vara, oaktadt
deras enorma näbb, som hos de sednare derjemte äfven är
försedd med en stor utväxt liknande ett horn, utmärker sig genom
en särdeles oproportionerlig, nästan grotesk storlek. "I menen
väl", torde de säga, "att vår näbb måste vara oss till hinders,
då vi flyga, men sen blott huru ledigt vi hoppa från gren till
gren och huru lätt vi veta att bära hornen; ty den är ju nästan
så tunn som papper och försedd med talrika luftceller, så att
den genom sin tyngd omöjligen kan blifva oss besvärlig. Att
den gör oss god tjenst vid vår födas anskaffande, visar sig
redan af vårt kraftiga uppträdande och vårt muntra väsende,
som vid första blick på oss tillkännagifva att vi ej äro några
hungrande stackare. Vi plocka dermed rätt beqvämt
skogens frukter och kasta sedan upp dem i luften, liksom
måsarne göra med den fångade fisken, för att sålunda utan allt
besvär kunna sluka honom. När vi vilja dricka, doppa vi
spetsen af vår näbb i vattnet, fylla den med ett kraftigt andedrag
och kasta sedan hufvudet ryckvis bakåt. Måhända gören I på
annat sätt, men ert Johannisberger smakar er icke bättre än
oss skogens klara källa. Må så vara att näbben är stor, men
mot dess skönhet hafven I väl ingenting att invända, ty den
är ju prydd med de mest lysande färger. I menen kanhända
att detta kunde blifva oss farligt och ådraga oss jägarens
uppmärksamhet, men äfven derföre veta vi råd, i det vi alltid
uppehålla oss i skogens trädtoppar och derjemte äro mycket
försigtiga och vaksamma. Med ett ord, vi hafva mot vår näbb
ingenting att anmärka och önska alldeles icke utbyta den mot
någon annan."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
