Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
storlek utomordentligt utvecklade framtänder kunna de väl
åstadkomma rätt obehagliga sår, men dessa vapen äro dock ej
tillräckliga för dem emot de starkare rofdjur, för hvilka de äro
bestämda till byte. Deras hufvudsakligaste skydd består alltså
uti deras snabbhet, försigtighet och undangömda, nattliga
lefnadssätt. Huru värnlös synes ej haren, hvilken till och med
saknar trögdjurets krökta klor och mullvadens gräfvande
framfötter, men huru förträffligt har dock ej försynen sörjt för
hans säkerhet — ty hos hvilket annat däggdjur finna vi väl
en större vaksamhet parad med en sådan snabbhet och sådan
sinnesskärpa?
Samma egenskaper återfinna vi äfven hos ekorrarne, hvilka
man skulle kunna kalla trädens harar, alldenstund de klättra
med den största snabbhet och, liksom de förra på marken,
göra oerhörda språng från gren till gren. Några arter äro
till och med, såsom vi redan förut sett, mellan extremiteterna
försedda med en flyghud, hvilken tjenar dem till fallskärm, så
att de kunna svinga sig långa sträckor från det ena trädet till
det andra.
De flesta gnagare gömma sig dock, liksom så många
andra svaga djur, under jorden i sjelfgräfda hålor, och hos
några finna vi till och med gräfningens råa instinkt förädlad till
en högst märkvärdig byggnadsdrift.
I detta afseende utmärker sig isynnerhet den
nordamerikanske bäfvern. Under den vackra årstiden lefver han ensam
i jordhålor, som han gräfver vid sjöarnes och flodernas
stränder. Men så snart den ruskiga hösten nalkas, lemnar han sin
sommarboning och förenar sig med andra sina likar för att
uti Canadas och Hudsons-Bayländernas ödsligaste trakter, der
han ej störes af menniskans grannskap, uppföra sig en
gemensam vinterboning. Djuren välja då ett ställe, der vattnet är
så djupt, att det ej fryser ända till bottnen, men finna de ej
något sådant, så hjelpa de sig genom fördämningar, hvilka de
anlägga tvärt öfver floden. En sådan fördämning är
egentligen deras märkvärdigaste arbete och förutsätter en klokhet
och försigtighet, som icke alltid gör sig gällande vid
menniskans vattenbyggnader.
Då vattnets strömmande rörelse blott är obetydlig,
anlägges fördämningen i nästan rak linea, men annars gifva djuren
den en stark båge uppåt mot strömmen, hvarigenom vattnets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
