Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pungen och uppsökte ett nytt och säkrare gömställe. Ännu mera
rörande visade sig dessa arma mödrars kärlek, när de voro
dödligt sårade. All deras omsorg var då rigtad på att rädda
ungen. I stället för att sjelfva söka räddning, stannade de
under jägarens slag och rigtade sina sista ansträngningar på att
bevara ungens lif.
Hos rofdjuren, hvilkas vilda, blodtörstiga sinnesart blott
tyckes vara rigtad på grymhet och mord, förvånas vi så
mycket mera öfver att påträffa känslor, som bilda en märkvärdig
kontrast till hela deras öfriga lefnadssätt. Vildmarkens
tyranner, för hvilka alla andra djur begifva sig på flykten, äro
kärleksfulla föräldrar, och till och med den nordiske isbjörnens
hårda hjerta upptinar under den varma moderskärlekens
inflytande.
När fregatten "Carcase", på hvilken, i förbigående sagdt,
den berömde Nelson började sin sjömannabana såsom
midshipman, år 1773 på en upptäcktsresa till de norra polarländerna
var innesluten af is, såg man en morgon tre björnar med stor
hastighet ila öfver den frusna oceanen i rak rigtning mot
skeppet. Utan tvifvel hade den angenäma lukten från en eld,
öfver hvilken man just höll på att koka tranen ur en fångad
valross, ditlockat de hungrande djuren från betydligt afstånd,
ty de kastade sig genast öfver och slukade begärligt de halft
förkolnade qvarlefvorna. Från skeppets däck nedkastades nu
på isen ytterligare några stora stycken af sjödjursköttet, hvilka
den gamla björninnan upphemtade och bar till sina mindre
dristiga ungar, behållande blott obetydligt för sin egen
räkning. Men när hon ville afhemta det sista stycket, gåfvo
matroserna eld på ungarne och sköto dem båda. Äfven modern
blef svårt, men ej dödligt sårad af dem. Rörande var det nu
att se, huru omsorgsfullt den arma vårdade sig om sina
döende ungar. Oaktadt hon sjelf blödde ur flera sår, så att hon
knappt kunde krypa till den plats, der de lågo i dödskampen,
bar hon likväl till dem köttstycket; men när hon såg att de
alldeles icke ville äta, sökte hon uppresa först den ene, sedan
den andre och stönade dervid på ett ömkansvärdt sätt. Då
ej heller detta ville hjelpa, gick hon bort, såg sig sedan om
och stannade en liten stund, liksom om hon velat uppmana
dem att följa henne. Då ungarne likväl ännu icke rörde på
sig, vände hon ännu en gång tillbaka, kröp med alla tecken af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
