Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däggdjuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framåt rigtade. Oaktadt hamstern ursinnigt morrade och bet
omkring sig, gaf han honom dock än stick med taggarne, än
bett med tänderna, under det han på samma gång fnyste och
stampade med fötterna. Omvexlande angrep han äfven de
andra, så att man måste aflägsna dem, för att rädda deras lif.
Äfven hos de annars så vedervärdiga flädermössen finna
vi en omsorg för ungarne, som vore väl egnad att försona oss
med dessa afskydda varelser. Så snart ungen kommer till
verlden, hänger han sig vid moderns bröst, hakar sig fast vid
främre delen af hennes kropp och blifver sålunda buren af
henne, tills han är i det närmaste fullvuxen. Flädermössen
sakna konstdriften att bereda sig boningar, och då de i
vanliga fall aldrig vistas på marken, föda de hängande. Ungen
blifver genast efter födelsen upptagen uti den krökta flyghuden
och faller derföre icke till marken, utan kan genast krypa upp
på modern och föda sig af hennes mjölk. Ungarne växa
mycket raskt, så att de merändels redan efter tio veckor i det
närmaste uppnått sin fulla storlek, men under hela denna tid
blifver ungen alltid hos modern och lefver endast af hennes
mjölk. Så blifver flädermusen född i luften, utvecklar sig i
luften till sin fulla storlek och dör merändels äfven i luften.
Hjertat hos hafvets däggdjur klappar icke mindre varmt
för ungarne än de varmblodiga fyrfotadjurens på fasta landet.
Om sjöbjörnen berättar Steller, som under sin mångåriga
vistelse på Kamtschatka hade godt tillfälle att observera
djuret, att han med stort mod strider för sina ungar, när man
vill bortföra dem ifrån honom. "Men försummar en moder att
bära bort sin unge i munnen och låter honom tagas ifrån sig,
så vänder sig hannens vrede mot henne. Han fattar uti henne
med tänderna och stöter henne några gånger mot en klippa.
Så snart hon hunnit hemta sig något, återvänder hon i den
mest ödmjuka ställning till sin herrskare, kryper vid hans
fötter, smeker honom och gjuter ymniga tårar. Han går
derunder fram och tillbaka, gnisslar med tänderna, förvrider
ögonen och kastar hufvudet från den ena sidan till den andra.
Men när han ser att han ej mera kan återfå sin unge, börjar
han gråta så häftigt, att tårarne rinna i droppar och väta hela
bröstet."
Hafsutterns kärlek för sina ungar är alldeles otrolig.
Under det honan sofver på ryggen i hafvet, bär hon ungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
