Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - III. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
andra, den lille tjocke och den unge, vågat trotsa deras
tio-dubbla styrka i förrådskällaren i värdshuset. I det uslaste
fängelsehål skulle de kastas, och deras kroppar skulle pinas
med alla tortyrens maskiner. Svält och törst skulle bli deras
bröd. Fukt och mögel deras hälsa. Och när så plågor och
sjukdom tärt dem nära till döds, skulle de stekas vid sakta eld, och
deras aska kastas i en gyttjepöl! De kejserlige riktigt njöto av
de grymma kval, de innan middagssolen stod på sin höjd,
skulle tillfoga de svenske. Men de hade icke gjort upp
räkningen med det svenska lugnet och den svenska djärvheten.
Hjelm började också sträcka på sig. Hans unga soldatkropp
sov tungt och gott, trots fukten på marken, och han drömde
en skön dröm om överstefullmakt och rika adelsjungfrur,
vilkas fäders slott han plundrat, och vilka han sedan ridit bort
med framför sig på sadelknappen, men som ändock, trots
jung-frurov och strider, älskade honom intill den bleka död. Han
låg som i dvala och mornade sig behagligt i den svala
oktobersolen. Så öppnade han långsamt ögonen och upptäckte två
soldater, stående vid en trädstam.
— Nå, det var ju roligt! mumlade han halvhögt. Jag tror
kapten Lars och Stjernstråhle lyckats spränga sig igenom och
åter slutit sig till oss.
Men så kom han att skjuta blicken åt sidan och fick se en
hel ring av soldater, som alla sågo så underligt på honom.
— Usch! Det var hemskt! Jag drömmer visst ännu. Den
andra drömmen var mycket ljuvligare, tänkte han, slöt ögonen
och vände sig åt sidan.
ögonblicket efter sov han åter lungt på den kalla marken.
Men klarvakna och orörliga lågo Falkenberg och
Benranglet och tittade på varandra genom halvslutna ögonlock.
De låtsades snarka för att inbilla fienden, att de sovo, så att
de i det längsta kunde vinna tid att tänka ut en reträttplan
ur denna hårt tilldragna snara.
Under det de snarkade, lyckades de genom viskningar och
ögonkast göra sig förstådda av varandra.
— Vad ska’ vi göra? blinkade Benranglet till Falkenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
