Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - III. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
ögonblick skall jag försöka väcka löjtnant Hjelm, snarkade
generalen till den långe ryttmästaren.
Hjelm hade för en god stund sedan vaknat och kommit
underfund med situationen. Det behövdes icke mer än en sakta
knuff och en talande blick från hans general, förrän han
genast förstod, vad det gällde. Han blinkade, vilket betydde att
han var beredd.
Och som en vattenstråle springer upp, när kranen öppnas,
flögo de tre svenskarna på benen och hade redan givit tre goda
hugg, innan de kejserliga hunnit hämta sig från sin
överraskning.
Och sedan, slående, stickande till höger och vänster,
knuffande, sparkande de i vägen stående, så att de föllo huller om
buller, och en dam, som ej fort nog hann undan, fick en puff
och gjorde en kullerbytta, så att hälften av den gula
underkjolen syntes, sprungo Falkenberg, Benranglet och Hjelm till sina
hästar, skuro av lädertyglarna med ett hugg och sprängde bort.
Men de kejserlige voro icke mindre kvicka i vändningen.
I blinken sutto också de på hästryggen. Och efter en fem
minuters galoppad voro de tre svenskarna åter omringade och
dilemman lika stor.
— Framåt! Till Magdeburg! Slån er igenom, så gott I
kunnen, skrek Falkenberg, och sprängde rakt på en kavaljer,
vilkens struphuvud han genomborrade med sin värjspets.
Men det var icke så lätt att slå sig igenom. Kastade man
undan en, hade man genast tio emot sig. Dock lyckades de,
tack vare sin sinnesnärvaro, sin ryttarkonst och sina skarpa
hugg att efter en kort strid komma ut ur leken. General
Falkenberg hade förlorat sin hatt och fått ett par revben
inklämda, men tack vare den tjocka kyllertröjan av älghud, blev
bröstet räddat och värjstynget gick icke igenom. Hjelm blödde
ur flera sår och långe ryttmästaren, Benranglet, hade erhållit
ett dråpslag i huvudet, så att han vacklade i sadeln och höll
på att svimma som en liten flicka. Men’gallerhuvan, som han
hade under sin filthatt, höll, fast den blev bucklig och tryckte
på hjässan.
Och genom fiendeled bröt man sig, om ock med skrapad nos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
