Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - VII. Gretchen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-90
— Nå, det var då för innerligt väl! Det kan sannerligen
vara på tiden. Ty här ska du se, min unge vän, att det går
trögt med borgerskapets beväpning och inövande. Jag kommer
just från vallarna nu, där jag gör vakttjänst varje dag, och jag
känner ställningen.
Besättningen är icke stor, endast två tusen man, vartill
komma ungefär två hundra femtio ryttare; men vad räcker väl det
att försvara en stad med så vidsträckta murar som Magdeburg!
Det ginge väl ändå an, om de verkligen voro hågade och
uppfyllda av krigiskt mod. Men det äro de icke. Lata, tröga och
liknöjda äro de, lita endast på våra murar, som de tro
oöverstigliga, och mången borgare, vilkens plikt det vore att våga
livet för sin vackra stads oberoende, bryr sig helt enkelt icke
om att göra vakttjänst alls, utan stannar hemma. Sånt folk!
Vilket jämmerligt släkte! I synnerhet de rikaste borgarne bära
sig åt på detta sätt. De behaga, gudbevars, icke själva gå och
anse väl det vara förnedrande för en fri borgare att gå med
musköten på axeln. Har man någonsin hört ett fegare och
mera själviskt tal? Som om det icke vore varje människas plikt
att till sin sista blodsdroppe försvara sitt land och sin stad,
försvara hem och härd, hustru och barn, ägodelar och allt, vad
man nedlagt strävsamt arbete på, mot plundringslystna och
mordiska fiender. Tänker man annorlunda, är man en lump,
en dräng, en feg usling, icke värd att solen skiner på en och
att gräset gror under ens fötter. Men sådant är just detta
eländiga krämarpack, som regerar vår stad. Fega äro dé, lata äro
de, och vet du, vad de göra, min unge svenske vän? De sända
sina drängar och tjänare att i stället för dem själva göra
vapentjänst. Och under tiden ligga de på sina svandynor och läppja
på sitt franska vin och jämra sig över de förluster de göra i
följd av handelsförbindelsernas inställande. Visst gör man
förluster, men pengar äro väl icke allt! Och förresten ha de
tillräckligt med mynt förut för att med glatt hjärta kunna offra
något. Det är bättre att i frejdigt mod stupa med vapen i hand
än att dådlös klaga över nöden. Men om de icke akta sig,
kanske staden går förlorad och vi alla få springa över klin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
