Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - VIII. En natt i maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
och kläderna, som han icke tagit av sig på flera dagar, voro
dammiga och nedsmutsade.
Gruppen skingrade sig på hans uppmaning och
borgaresoldaterna skyndade till sina batterier.
Mäster Lorenz fortsatte sin rond. Vid hörnet av en gata
stötte han samman med Benranglet, som han under de långa
vintermånader, belägringen varat, hunnit bli god vän med.
— Nå, vad tycks om musiken? frågade han denne i
förbifarten.
— Ljuvlig, ljuvlig! Ehuru något enformig, svarade långe
ryttmästaren. Jag riktigt längtar efter ett ordentligt
nappatag med huggvärjorna. Här har man ju gått och stelnat till
hela vintern. Jag tror sannerligen att jag har glömt av att
slåss. Men jag återupplivar väl konsten, så snart jag får
tillfälle därtill.
— Det kommer nog inte att dröja länge. Endera natten
stormar väl fienden, och då får du kanske mer att göra,
Ben-rängel, än du riktigt tycker om.
— Potz tausend! Bara de andra göra sin plikt, svarar jag
nog för mig. Men borgarna äro just inga praktsoldater.
— De här sista nätterna ha de dock skött sig bra, menade
mäster Lorenz.
— Åh ja, så där tämligen. Bara de nu icke börjar springa
om fienden kommer. Men vi få väl försöka hålla humöret
uppe hos dem.
— Ja, gör det på ditt håll, skall jag försöka på mitt. Men
nu måste jag skynda vidare. Farväl så länge, ryttmästare!
— Farväl! Vi träffas i hetaste striden.
De skildes åt och mäster Lorenz sprang åter till batterierna.
Plötsligt höll han på att springa omkull en kvinna, som satt
hukad tätt under muren.
— Vad, Gretchen! skrek han till, då han stötte emot henne.
Barn, barn, varför håller du dig icke hemma, som jag sagt?
— Ack far, förlåt mig. Men jag var så orolig ... för dig
och för Hjelm, att jag icke kunde stanna utan måste ut.
— Min modiga flicka! mumlade mäster Lorenz. Men nu
skall du gå hem! Jag skall bedja Hjelm följa dig.
7 — Gula Brigadens hjältar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
