Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - IX. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
— Nå, kommer I då aldrig i väg? hördes en borgares
gnällande stämma.
— Håll din trut! Tacka din Gud, att du får fara med oss!
röt Benranglet med den påföljd att borgaren pladask satte sig
på botten av båten och teg.
— Farväl då, kamrat! Lycka till! ropade kapten Lars och
Stjernstråhle och fattade vännens hand.
— Farväl, Hjelm! Var försiktig! brummade Benranglet i
det han tryckte hans hand.
Och när han steg i båten, mumlade han:
— Ja, den kärleken, den är förunderlig!...
Hjelm vinkade dem ett tyst farväl, vände sig om och gick
mot den brinnande staden, vars sken lyste i natten.
Så snart han åter kommit inom dess murar, tog han från
en fallen kroat hans vita bindel, som han knöt om sin arm.
Hållningen var nu rakare, gången raskare. Han ångrade
sin hårdhet att springa ifrån, att icke vilja tala vid, icke se
den flicka, som han hållit och ännu höll kär, och som innerligt
älskat honom. Han förstod icke, vad som kommit åt honom.
Men nu ville han gottgöra allt.
I feberaktig oro skyndade han framåt. Ångern och kärleken
jagade honom och han såg knappast den brinnande stadens
fasor eller hörde soldaternas segerskrål. Det var midnatt.
Framkommen till hörnet av Bürgerstrasse och Peter
Skoflic-kares gränd, stannade han förskräckt. Det svindlade för hans
ögon, och han kände det som om hjärtat höll på att stanna.
Elden hade även nått vapensmedens hus. Av den lilla vackra
byggningen med de blomfyllda fönstren och de hemtrevliga
rummen återstod endast en rykande ruin, men rummens form
kunde ännu urskiljas.
— Gretchen! Gretchen! ropade han och störtade in i
ruinen för att söka sin flickas döda kropp.
Han sprang omkring i de tomma förkolnade rummen, letade
överallt, men ingenstädes fann han, vad han sökte.
Utanför porten kvarlåg ännu den gamla vapensmedens,
mäs-,ter Lorenz Kampf, lik med kluvet huvud, nu svett av lågorna.
Men det märkte han knappast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
