Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - I. Allt är fåfänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
emellan ... Men ha de icke lärt sig att tänka under sitt jordiska
liv, få de väl lära sig det sedan till deras egen vånda... Nå,
sådan utvecklades jag under mina ynglingaår. Och jag tyckte
själv att jag var ett riktigt praktexemplar till ung man. Och
det tyckte de unga kvinnorna också. Bra såg jag ut, gott
huvud hade jag och ett så kallat angenämt och livligt sätt att
vara — som för övrigt mest bestod i den ytligaste tillgjordhet
— allt detta gjorde att jag snart blev gunstling hos de unga
damerna... Så blev jag verkligt kär. Det var en ung, mycket
vacker dam, jämnbördig med mig i adel men icke vidare rik
och liksom jag anställd vid hovet. Jag hade knappast sett
henne första gången, förrän jag genast blev intagen i hennes
strålande svarta ögon, hennes fina hy och smidiga växt. Glad
var hon till lynnet och ganska begåvad. Dessutom ytterligt
kokett och medveten om sin skönhet. Men vad märkte jag
väl därav! Jag tog allt för äkta känsla — jag dåre, liksom alla
andra unga män.
... Nå, jag friade och fick hennes ja-ord och var den
lyckligaste bland dödliga... Det var förtjusande stunder vi
upplevde tillsammans: hon så smekande ljuv och jag förälskad upp
över öronen. Ack ja, det var den tiden!
... Om dagarna promenerade vi i slottsparken, redo, jagade,
om aftnarna sutto vi i någon dunkel berså, smektes och
kysstes, medan hon till lutan sjöng en visa eller dansade för mig,
knäppande sina kastanjetter. Och hur hon kunde sjunga!
Rösten var icke stor men ytterligt ren och behaglig och flickan
var tydligen mycket musikalisk. Du skulle hört henne, min
son, så hade du blivit förtjust...
— Jag har hört en annan, som kanske sjöng lika bra,
mumlade Hjelm.
— Nå, jag var lycklig en tid, men hur hastigt väcktes jag
icke ur min kärleksdröm!
... Som jag var ganska ung, icke ens fyllda tjugu år och
mina föräldrar ville att jag skulle stanna vid hovet ännu ett
par år för att utveckla mig i talanger och fina seder, som de
menade, ville de icke tillåta mig att gifta mig förrän efter
tjänstetidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
