Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - I. Allt är fåfänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
Men jag nöjde mig icke därmed. Jag trampade på honom,
sparkade honom i huvudet och var det föll sig och stack som
en galning kors och tvärs i hans kropp.
Till slut måste jag av trötthet i armen upphöra. Då slängde
jag honom under sängen och vände mina blickar till min
älskade.
— Nu är det din tur! röt jag till henne.
Hon vaknade genast, darrande och blek av fruktan.
— Nu skall du dö! skrek jag och ryckte henne ur sängen.
Hon kastade sig på knä framför mig, gråtande, bedjande.
Och ehuru jag stod med dolken höjd över henne tvekade jag
— Gud vare lov — att stöta till.
Hon var så skön, där hon låg framför mig på knä i blotta
linnet, som lämnade hennes unga barm fri, med sitt utslagna
nattsvarta hår och de vackra ögonen fyllda av tårar.
Jag kunde icke stöta till.
Och när hon såg att jag tvekade, började hon ännu mera
anropa mig om barmhärtighet. Hon besvor fram alla de sköna
stunder vi tillbringat tillsammans, huru högt jag älskat henne,
att jag icke kunde förmå mig att sänka dolken i hennes unga
kropp.
I stället kastade jag bort den, hoppade ut genom fönstret
och rusade därifrån.
Jag kunde icke tänka. Min själ var fylld av vrede,
vämjelse och sorg och jag sprang dit vägen bar. På morgonen
befann jag mig en timmes väg från slottet i en skog, just samma
skog genom vilken hon och jag så mången gång ridit vid
varandras sida. Då kastade jag mig ned på marken, borrade
huvudet i mossan och grät.
Efter några timmar var jag lugnare, om icke mindre
bedrövad. Och nu kunde jag något så när tänka över vad som skett
och nu förstod jag varför hon varit samman med den andre,
kamraten, som jag dödat.
Hon, min älskade, hade tydligen aldrig älskat mig. Utan det
var den andre hon höll kär. Men han var fattig och jag rik.
Och därför ville hon gifta sig med mig som kunde förskaffa
henne vackra kläder och dyrbara nöjen, men likväl leva sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
