Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - I. Allt är fåfänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
av mina föräldrars välsignelser och utrustad på präktigaste
sätt. En ståtlig gångare hade jag, ett glänsande harnesk, värjan
som slog vid min sida var en dyrbar familjeklenod, och i mina
fickor klingade guldstyckena. Dessutom åtföljdes jag av en
trofast tjänare.
Jag tog tjänst under förste bäste fältherre, besluten att i
närmaste drabbning söka mitt banesår. Men ehuru jag kämpade i
främsta ledet med oförvägen tapperhet, ville döden icke
uppsöka mig. Jag blev endast lätt sårad. Däremot ådrog mitt mod
sig fältherrens uppmärksamhet, jag erhöll mycket beröm och
utnämndes efter ännu några strider till löjtnant.
Nu började jag finna behag i detta äventyrliga liv. Rik, som
jag var, fann jag många vänner. Jag sparade icke på
slantarna, gav det ena dryckesgillet vildare än det andra, hade en
mängd dueller utan den ringaste anledning, en massa
älskarinnor, och snart var jag trots mina unga år ansedd som den
skarpaste dryckesbrodern, den värsta duellanten och den
störste Don Juan i hela hären.
Men så kom jag till besinning.
— Och hur gick det till? frågade Hjelm likgiltig.
Munken fortsatte sin berättelse.
... Vid ett tillfälle deltog jag i en synnerligen hårdnackad
och blodig strid. Jag var oförvägen som vanligt, främst i
tjockaste stridsvimlet. Några av mina kamrater och jag blevo
skilda från de övriga och omringade av en mångdubbel fiende.
Vi ville icke giva oss, vilket för övrigt icke skulle tjänat
någonting till. Vi slogos för livet, men blev till slut allesammans
nedhuggna. Jag fick ett värjstygn genom ena lungan och högra
låret krossades av en kula. Och jag störtade till utseendet död
ned på slagfältet. Hela dagen och natten låg jag sanslös och
vaknade först följande morgon i följd av de brännande
solstrålarna. Mitt huvud brann i feber, hela min kropp värkte
olidligt och min gom var sammansnörd av törst. Och så fick
jag ligga hela den dagen till fram mot aftonen, då några
munkar funno mig och förde mig till ett kloster, samma kloster
dit vi nu äro på väg. Ty slagfältet låg just här i närheten,
yttrade munken och blickade kring nejden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
