Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - IV. Trosskärran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201’
glimmande eldarna under matgrytorna, soldaternas fantastiska
skepnader, trosskärrorna med kvinnor och barn, de vid dem
bundna hästarna, flockarna av får och svin.
Psalmsång hördes och muntert skrål. På en gräsmatta
dansade några soldater, klumpigt figurerande och piruetterande
mot varandra vid en gigas jämmerliga toner.
På kappor, bredda över marken, spelades tärning och kort,
medan de fyllda ölstånkorna höllo vakt, en på var sida.
Ett och annat gräl och slagsmål förekom väl; men i
allmänhet låg ett drag av gemytligt bondlugn över de rastande
svenska trupperna. Skulle de slåss i morgon och kanske döden
dö — så mycket bättre; varom icke — ej borde man skämma
en vacker rastekväll med harmsna ord över kungens
försiktighet! När stunden kom, så kom den; och då klämde man till.
För kungen och Sverige. Och därmed basta!
Matoset från grytorna väckte åtrå hos kapten Lars. Och han
talade vist och sade:
— Nej, nu måste vi hålla aftonvard. Steklukten sticker mig
starkt i näsan.
— Väl talat, kapten Lars, svarade Benranglet.
— Hur står det till i visthusboden, Clärchen?
Flickan lade en tröja över den lille, som sov lugnt, och steg
ned från kärran. På en filt, utbredd på marken, ställde hon
fram några tallrikar, knivar och bägare, allt av tenn.
— Kapten Lars, söm är så hungrig, kan skaffa ved,
menade hon.
Och kapten Lars rullade i väg.
Stjernstråhle hade gått att söka upp en kamrat och Hjelm
satt ensam med leende ögon betraktande vimlet av soldater,
kärror och djur.
— Det var någonting annat detta än att ligga sjuk i en
klostersal, tänkte han för sig själv.
Benranglet gick fram till honom. Han såg djupsinnig ut,
drog gång på gång i sin långa snabel, medan han förstulet såg
på Hjelm.
— Hör du, min vän, det är någonting som jag ville tala
med dig om, började han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
