Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - VI. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233’
gorna, hade han nog varit törstig, men icke som nu. Det var
ingenting mot de kval som nu söndersleto hans strupe.
Plötsligt for en tanke genom hans huvud. Varför denna
hunger, denna törst? Och varför syntes ingenting av lägret och
hären? ... Kanske han legat medvetslös en hel natt och en hel
dag och först vaknat andra natten efter slaget? ... Ja, så måste
det vara, annars skulle han ej känt sig så hungrig och hären
skulle funnits kvar.
Men nu hade han blivit kvarlämnad — som död.
Det blev för mycket för kapten Lars. Efter några tunga
suckar, som läto som kvävda snyftningar, förlorade han åter
medvetandet.
’’c
Dagen steg. Allt hetare och hetare brände solen från den
djupblå septemberhimlen. Skogsdungens blekgula,
orangefär-gade, bronsröda blad skimrade i den klara luften. Nu var det
rörelse, liv och glädje i skogen. Fåglarna flögo kvittrande från
kvist till kvist och frukosterade på rönnens och oxelns
blodröda bär. På hasselbuskarnas grenar sutto ekorrarna muntert
uppspetade och knaprade på nötterna. Och mellan stenar och
snår smög räven på lur efter någon fet stek.
Kapten Lars vaknade. Solen stack honom i ögonen.
Tinningarna bultade; huvudet kändes ännu tyngre och hetare. Han
låg mitt i solskenet utan ett spår till skugga. Den föll på andra
sidan buskarna och dit kunde han ej komma.
Han vände på huvudet och betraktade det närmaste liket.
Det var en jättestor kroat med vilt svart skägg och hår.
Hjälmen hade fallit av honom och visade ett svårt skottsår i
huvudet, från vilket mörkrött blod runnit ned och stelnat på den
bruna kinden. I bröstet hade han ett gapande sår som efter
ett pamphugg.
Ju längre kapten Lars låg och betraktade honom, dess mera
föreföll det honom som om han sett honom förut. Men var? ...
Och plötsligt stod stridens hetta tydligt för hans minne.
Nu kom han i håg... Det var när han såg kungen sväva i
livsfara. Han hade rusat fram med sitt kompani, hunnit före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
