Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - II. Den långskranglige bonden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292’
Gustav Adolf farväl och skyndade efter sin här, som med
flygande fanor tågat förbi Nürnberg på väg söderut.
as-
Tilly hade dragit sig tillbaka från kvarteret vid
Nördlin-gen. Hack i häl följde svenska hären efter. Mången gång kom
man om kvällen till samma ställe, som de kejserlige lämnat
dagen förut. Alla bryggor över floderna revo de upp, men
ingenstädes, icke ens vid de svenskes övergång över den väldiga
Donau, stannade de och gjorde motstånd. Den gamle fältherren
hade tydligen efter nypet vid Breitenfeld blivit rädd och de
kejserliga soldaterna voro icke längre lika braskande och
övermodiga som förut.
Äntligen gjordes halt vid Lech, gränsfloden till Bayern. Och
då svenskarna hunno fram funno de Tilly och de kejserlige i
ett starkt befästat läger på andra sidan. Här måste likväl
övergången ske, ty både ovanför och nedanför strömmade
floden fram mellan sanka och sumpiga stränder som gjorde en
sådan omöjlig.
På något avstånd från stranden slogo svenskarna läger.
Omedelbart därefter sammankallade kungen sina generaler och
överstar till krigsråd.
Situationen ansågs betänklig. Det var sannerligen ingen lätt
sak att mitt framför de kejserliges väl befästa läger och i gapet
på deras kanoner övergå den strida floden.
Meningarna voro delade. De yngre och hetsigare överstarna
yrkade ivrigt på att man genast skulle vidtaga anordningar
för övergången och slå fienden. Han hade fått smörj flera
gånger förut; otvivelaktigt skulle han även få det nu.
Kungen stod tyst och hörde på. Hans merendels mycket
livliga ansikte såg nu djupt allvarligt ut och ingen visste, vilka
hans tankar voro.
Då de yngre befälhavarna tystnat, tog Horn till ordet.
— För min del, ers majestät — yttrade fältmarskalken, som
i följd av ett för honom nyligen inträffat missöde blivit ännu
försiktigare och mera omtänksam än vanligt — anser jag det
vara ett högst vådligt och riskabelt företag att mitt i fiendens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
