Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - II. Den långskranglige bonden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294’
Till min beprövade vän och stridskamrat fältmarskalk Horn
vill jag säga att hären i händelse av en ogynnsam utgång skall
hava en god tillflyktsort i den närbelägna staden Donauwörth.
Dock hoppas jag förvisso att någon sådan ej skall behövas.
Kommen ihåg, mina vänner, att lyckan står dem djärvom
bi! Och låt oss nu raskt gripa verket an.
Då konungen slutat hördes ett ljungande hurrarop från alla
de yngre och även de flesta av de äldre befälhavarna. Han
hade med sina eldiga, uppmuntrande ord fullständigt tagit
dem. Hur många gånger förut hade icke ett företag synts
förtvivlat, ja rent av omöjligt att utföra, men likväl hade det
lyckats genom oförsagdhet och hurtigt mod! Och kungen var
sannerligen icke den som i onödan kastade hären in i
vågsamma företag. Det hade han nogsamt visat. Låt oss därför
göra vårt bästa och följa hans lyckliga stjärna! ropade de om
varandra.
Endast Horn och några av de äldre sågo bistra ut och
skakade på huvudena. Men ingen yttrade sig och även Horn teg.
Och för övrigt var ju saken genom kungens ord redan
avgjord.
Sedan krigsrådet blivit upplöst, steg Gustav Adolf till häst
och red enligt sin vana ensam ut för att rekognoscera. Han
travade utefter stranden åt söder, dock på så långt avstånd att han
icke kunde nås av kulorna, varmed Tilly då och då hälsade
svenskarnas ankomst. Hela lägret låg för övrigt utom
skotthåll.
Det var en något kylig vårdag i slutet av mars. Himlen
isblå med några vita, drivande molntussar och luften klar, så
att blicken kunde skjuta långt över den släta dalsänka genom
vilken floden mellan sumpiga stränder slingrande flöt fram.
Här och där lågo några holmar bevuxna med vide och
albuskar utkastade.
Då kungen ridit en kort stund, närmade han sig stranden.
Han var här utom fara för de fientliga kulorna. Han svängde
om hästen mot norr, stannade och satte fältkikaren för ögat.
Åt väster såg han slottet Oberndorf, kring, vilket svenska
hären lägrat sig, höja sina gråa tinnar. Åt öster, på andra sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
