Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - V. Fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349’
via den förstes sida. Med häpna blickar betraktade de två
kamraterna varandra, ådrorna svällde i deras pannor, ögonen
gnistrade av ursinnig vrede, men intet ljud utom ett svagt gurglande
trängde ut från deras läppar och hur mycket de sleto och rvckte
i sina band måste de vackert ligga och med harmsna hjärtan
åhöra de hånfullt framviskade kvickheter som Benranglet och
hans män serverade dem.
Benranglet var förtjust över Hjelms list.
— Ja, den pojken, han är då både förslagen och djärv.
Sannerligen jag kunde hittat på det bättre själv.
Listen lyckades förträffligt. De fientliga soldaterna
vandrade så snällt en efter en för att söka sina så mystiskt
försvunna kamrater, och de funno dem också ehuru föga
belåtna med upptäckten. Till slut lågo de där nio stycken i rad
och kikade på varandra och endast en återstod.
— Äro de då spritt galna, som lämna vakten och aldrig
komma tillbaka. Ha de allesammans plötsligt gripits av
jägar-dille, tänkte den ensamme, där han med bössan på axeln
vandrade fram och tillbaka framför stadsporten.
Till sist blev väntan honom för lång. En oro över att icke
allt stod rätt till betog honom och han begav sig hojtande i
väg efter de andra. Ingen svarade, men bland de nio bundna
stackarna tilltogo grymtningarna i styrka, dock allt för svaga
att kunna höras av kamraten.
Hjelm och Stjernstråhle läto honom passera förbi sig.
Nu ha vi hela kakan, tänkte de, då de sågo honom avlägsna
sig i riktning mot fångarna och Benranglet.
Denne hade dragit sig något undan med sina män. Den
fientlige soldaten fortsatte gången hojtande, ropande,
svärjande.
Plötsligt tyckte han sig höra ett besynnerligt ljud på marken.
Han stannade och lyssnade. Vad kunde det vara? Det lät som
från döende grisar. Han måste undersöka förhållandet.
Och han stövlade i väg, till dess han plötsligt snubblade på
någonting och föll till marken. Och till sin utomordentliga
häpnad och fasa upptäckte han, att han fallit över sina bundna
kamrater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
