Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - VII. En gammal bekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368’
Kapten Lars försjönk i tystnad och beskådade tankfull sina
smutsiga stövlar.
Så lyfte han efter en stund sitt runda ansikte, hov upp sin
röst och sade:
— Men varför i helsicke då gjorde vi inte det utan vände
tillbaka?
— Kungen hade mitt under belägringen fått underrättelse
om att Wallenstein intågat i Sachsen och på det grymmaste
härjade landet. Och hur tarvlig denna sachsiske kurfurste,
Johan Georg, Öl-Göran kallad, än är, så är han likväl vår
bundsförvant och därför vill kungen rädda hans land.
— Aha! sade kapten Lars och betraktade åter sina leriga
stövlar.
Det var en mulen eftermiddag i slutet av oktober. Efter en
kort påhälsning i Nürnberg befann sig svenska hären på
marsch genom Thüringerwald mot Erfurt. Tunga moln
hängde på himmelen. Regnet hade duggat hela dagen. Alla
soldater voro genomblöta, uttröttade, vid dåligt lynne, i synnerhet
därför att de platt intet begrepo av dessa marscher fram och
tillbaka. Med vemod erinrade de sig de solljusa höstdagar för
ett år sedan, då de efter segern vid Breitenfeld tågat genom
samma Thüringerwald mot Mainz. Det var annat än att nu
genomvåta på uppblötta stigar tåga samma väg tillbaka.
Man hade kommit ut ur skogen och leden slingrade sig fram
över Frankenlandets slätter. Här var vägarnas tillstånd ännu
värre. Smutsen steg soldaterna över fotknölarna, klibbade sig
fast vid sulorna och det var med tunga steg regementena
tågade framåt. Mot kvällen, då det började klarna upp något, slogs
läger i närheten av ett par byar. Tälten sattes upp,
matgrytorna hängdes över eldarna, kvistar och ris till natthärbärge
skuros och man beredde sig att på bästa sätt bivuakera.
— Nej, nu gubbar skulle en god måltid smaka något till
bra! utbrast kapten Lars till Hjelm och Stjernstråhle, som
befunno sig vid hans sida.
— Jo, jo, svarade båda med en mun.
Sedan regnet upphört och kläderna något så när hunnit
torka och order till halt givits hade den gode kaptenen återfått
något av sitt lustiga humör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
