Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monken och Kongen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med matkorg och griffeltavla och katekes, och
räckte ut tungan åt honom och skreko : — Monken,
Monken! och han svarade alltid med samma
uttryck: — Hundan förgefta er, jävla onga!
Och nu förstod jag, varför han tilltalade mig
så vid vårt första sammanträffande.
Mina kamrater berättade: — Monken var bror
till Kongen, och Kongen var förskräckligt rik.
Kongen ägde en stor gård, många, många
mantal, bara en fjärdingsväg från Mallas stuga. Men
Monken var också rik, fast snål — det var Kongen
också, fast inte riktigt så mycket. Men Monken
var så förskräckligt snål, så han hade ett
sillhuve, som hängde ned i ett snöre från taket i
kammarn och det sillhuvet sväljde han när han
var hungrig och så drog han opp’et igen. För
resten plockade han bär. Och han kallades
Monken, därför att han bodde ensam på kammarn
och ingen fick komma in till honom, om man
ville aldrig så gärna. Men Kongen kallades
Kongen, därför att han var så ohejdat rik. Och
Kongen och Monken voro osams. De hade inte träffats
på många, många år.
Nå, det där med sillhuvudet tyckte jag var
intressantast av alltsammans. Monken såg jag
många gånger sedan. Han blev allt eländigare
och trasigare. Jag fick höra att han gick till
handelsman och tiggde gamla sillar, som ingen
annan ville äta och som annars skulle kastas
bort. Och mögliga brödrester och skorpsmulor.
Det var under vintern; på sommaren levde han
av bär, lingon, blåbär och odon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
