Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamla, där hon satt och såg på sina astrar. Han
kallade taflan: Andakt och ställde ut den.
Godt folk undrade:
»Andakt! Det var ett besynnerligt namn!
Gumman knäpper ju hvarken ihop händerna eller har
någon psalmbok. Hon ser inte ens mot himmelen
utan på blommorna.»
Och de hade rätt — Lalla såg bara på sina
astrar, medan hon satt där, lätt framåtböjd, stilla
som ålderdomen blir det, när den fått frid, och
solskenet gled i långa, skimrande trådar öfver hennes
inörka klädning, och dansade sedan vidare på sin
gyllne stråt, hän öfver rabatterna.
Lalla hade på ett omedvetet impressionistiskt
sätt ordnat sina tankar och minnen i färger liksom
toner.
Det var först de matt ljusröda astrarna. De
sade henne kanske minst, minde henne bara om en
gammal herrgård, där en liten flicka sprang och
lekte för många, många år sedan, men när hennes
blick gled öfver till de flammiga, de, som hade så
underliga skiftningar därinne bland sina tusen fina
blomblad, då erinrade hon sig ungdomsdrömmarnas
tid, längtans, löjenas och de lätt fallande tårarnas
tid. Och det var som folkvisor sjungit sina
tungsinta melodier för hennes öron.
De djupröda! De vaggade mjukt för vinden,
där de stodo ranka och starka, med färg som
sjudande blod. Hon log än, den gamla, när hon tänkte
på det kärlekens brusande crescendo, som dä spelade
i hennes håg och sinne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
