Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken hade ett stjärnskotts korthet, men också dess
bländande glans, men hon hade vikit undan, stilla,
sedigt, i afvaktan på frieriet; och han hade hittat
henne en förmiddag igen, fållande handdukar med
nedslagna ögon.
Eller också hade hon hänsynslöst stormat honom
till mötes, med lidelsens irrbloss i blicken, fanatiskt
djärf, uppsugande hvarje fiber i hans väsen som en
blodtörstig vampyr, och han hade med vämjelse vändt
sig bort, som från en planta med vidrig lukt.
Här satt han nu i en gammal frökenträdgård,
där gångarna voro nykrattade och alla rabatter fria
från ogräs och tänkte ett par korta minuter allt
detta underliga, sjukt känsliga, som marterade
honom, därför det måste döljas likt ett obehagligt lyte.
Han satt midt emot de gamla, snälla fruarna med
lösbena och tandgarnityr, med mops och
modershjärta och många små färglösa ungdomsminnen bakom
sig, och han längtade blödande starkt efter en kvinna,
som kunde förstå att älska som han, inte för
vigselaktens och fruhederns skull utan därför, att hon
måste ge sin kropp och själ i kärlekens våld.
Hans blick mötte Elsa Marias och han såg
djupt in i dessa stora, oroliga pupiller, hvil ka brände
som heta, flackande lågor. Och han log plötsligt
nästan tacksamt. Det kom på en gång vördnad och
smeksam bön i hans tonfall, när han frågade:
»Känner ni er inte ensam här, fröken — kunde
ni inte tillåta mig att hålla er sällskap ibland?»
»Tack, men jag har Lalla.»
»Och hon är er nog.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
