Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hurudana smörgåsarna skulle vara, förrän Fina ansåg
sig kunna utföra uppdraget.
Och det dröjde en oändlig tid, innan hon kom
med brickan.
Elsa Maria försökte få ner några munsbitar,
men det skedde med yttersta svårighet. Hon mådde
så illa, att hon knappt förmådde hålla sig uppe, och
när Fina bäddat och sagt: »G’natt,» gick hon ge-
nast till sängs.
På morgonen kände hon sig bättre, men fasan
för att bli sjuk här bland nyfikna främlingar lämnade
henne icke. Hon orkade icke stiga upp förrän framåt
middagen, och medan hon låg med slutna ögon och
de matta händerna liksom vissna, hvilande på täcket,
gingo hennes tankar i en ny strömfåra.
Först nu kom den föreställningen, att hon kunde
dö, inte denna gång, det var ju blott varslet om de
stora smärtorna, som hon skulle utkämpa, men när
de kommo på allvar kunde de döda henne och låta
barnet lefva. Hon föreställde sig ett litet kvidande
kräk utan huld och skydd, ett stackars oäkta barn,
som ingen vill kännas vid, fattigt, ensamt, stämpladt
frän födseln med ett Kainsmärke af synd och sorg.
Hur hade hon kunnat vara blind för den
möjligheten, att hon skulle gå bort, och barnet lefva? Det
blödde som ur upprifna sår inom henne vid tanken
på detta späda väsen, älskadt af ingen, aldrig
väl-komnadt, aldrig med jublande fröjd visadt för
frän-der och vänner.
Mogens skulle kanske materiellt sörja för det,
men det skulle i alla fall komma i främlingshänder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
