Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och derföre skrifves här allswaldanda, manns, rannsaki för textens alzvaldanda, manz, ranzaki l. ranzsaki. Vidare bortrensas alla de, såvidt vi nu kunna döma, öfverflödiga h, som stundom finnas skrifna efter vissa medljud, och här skrifves derföre allenast f, g, t för de stundom förekommande fh, gh, th. Likaledes brukas öfverallt k och kk der handskriften har c eller ch och cc, ck eller cch, t. ex. kuna, kirkia, krok, naika för cuna, kirchia, croch, naicca och nakka, rekki, fikk, gikk för nacca, recki, ficch l. ficc l. fic, gicc; sammalunda sk för sc eller sch, såsom: skal, skulu för scal l. schal, sculu l. schulu, skiautr, skipta för schiautr, scipta l. schipta. Uti stafvelsen skie, ske l. sche har skie blifvit bibehållet. Ljudet v, såväl i uddljud som midljud, har städse återgifvits med w, hälst urskriften i förre fallet ofta nog och i det senare nästan alltid har u, t. ex. uela, uerþr, ueþium, uintr, uitr, huar, nequar, queþr, suarþsprang, suin, tueir, tuar, þuang, hagguin, stinqua.
Det ofvanföre sagda gäller för GL. och GS., enligt handskriften A., men till en del finner det äfven tillämpning på det från handskr. B. hemtade Tillägget. Men då språket uti detta är vida yngre, och då stafningen icke särdeles noggrant synes sluta sig till det då varande uttalet, så anmärkes i allmänhet om den här följda rättstafningen, att öfverflödiga h uteslutits och onödigt fördubblade bokstäfver förenklats, såsom: skal, iak, fikkt, ater, bot, hafa, lifir, hafi, gaft, mal för schal, iach, ficht, ather, boot, haffua, liffuir, haffi, gafft, maal. Ehuru bokstafven þ alls icke förekommer i handskr. B.,[1] torde detta dock icke bevisa, att ljudet var okändt år 1470, när den urskrift nedskrefs, efter hvilken afskriften gjordes 117 år senare, ehuru afskrifvaren (Prosten Bilefeld) då icke tyckes hafva haft reda derpå, i fall han icke snarare, hvilket åtminstone i andra fall synes vara nästan säkert, med flit och uti icke obetydlig mon moderniserat den gamla urskriften. På annat sätt kan man t. ex. knappast förklara sådana förändringar, som att det gamla tveljudet ai nästan öfverallt återgifves med ey eller ei, och att o så ofta befinnes skrifvet för u, t. ex. komber, om, som, hanom, messo-fallom, ehuru både GL. och talspråket ännu i dag (nära 300 år efter Bilefeld) beständigt har ai (aldrig ei) och u, såsom: frammlaides, aigur, bain, kumbr l. kumbur, um, sum, hanum, messu-fallum m. m. Jag har derföre icke dragit i betänkande att i dessa fall återgifva rättstafningen en ålderdomligare prägel, samt att insätta þ, när ordet dermed begynner, då det i denna ställning utan tvifvel längst bibehållit sitt forna ljud. Det omtalade slaget af o har likaledes blifvit ändradt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
