Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Spegels Lefnadshistoria och Praktiska Verksamhet - 10. Spegel i sin studerkammare. Personliga förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Haquin Spegel, hans lif och gärning. 169
var nägot, som omedelbart uppkallade hans nit, och han
argumenterade däremot med kraftåtgärder. Han förenade med hvad
Upmark-Rosenadler kallar hoc mentis robur, nostro
incognitum ævo en eggande djup känsla af allt det uppfordrande, som
låg i hans omgifning, och han fullföljde sina ämbetsåligganden med
en vaksamhet, som å ena sidan innebar fullkomlig laglydnad, å
andra sidan en kritisk själfständighet och orädd omdömesförmåga
gent emot hvarje institution eller samhällsförhållande, som icke
uppfyllde sitt ändamål. Nya uppgifter och planer till förbättringar
skapade sig ständigt ur hans egen verkningskrets, och under den
omorganisering, som var nödvändig för fullföljandet af Karl XI:s
statssystem, utformades hos Spegel detta säregna verklighetssinne,
som är gemensamt för ctt stort antal af den tidens män. Det
obetvingliga behofvet att göra gagn och det kraftsinne, som,
medvetet om sin egen duglighet, lyfte nationen till storhet, voro dessa
mäns gåfva till sitt land.
Ortodoxismens kärlek för subtiliteter förmådde ej stycka
sönder den handlingskraftiga helgjutenheten i deras karaktärer. Ett
lif så Oupphörligen riktadt på det praktiska som deras förnyar sig
ständigt genom sin egen verksamhetsifver. Den sjudande
lifskraften utlöstes i handling. Instinkten att bevara riktade sig på
nyförvärfvade landområden och idéer, som kostat blod och uppoffring.
Den religiösa personlighetstypen, sådan den framträder hos
krkans ledande män, bar emellertid prägeln af ett bistert, nästan
fånstötande allvar. Begränsningen inom renlärighetens normer
wartade alltför ofta till disputationslysten hjärtekyla och
auktoritetsbunden, andefattig ortodoxism, beprydd med doktrinära talesätt
ur konkordieformeln och kyrkofädernas skrifter eller med det
konvwention ella fromleriets mångordighet. Den oerhörda formtuktan, som
följde med anordningen af den tidens studier, gaf upphofvet till en
art af manlighet utan lyrik. Ortodoxien ägde ingen motsättning, som
kunde på allvar locka till afvikelser. Men bakom de stela drag,
dess bekännare anlade, lågade ofta en varm hängifvenhet, som
bar rikedomar af frukt till samhällets och det kyrkliga lifvets gagn.
Oloff lEkmans på sin tid flitigt lästa Siö Nödz-Löffte och Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
