Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Spegel som Episk-Didaktisk skald och som Psalmförfattare - 16. De allmänna dragen af Spegels psalmlyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Haquin Spegel, hans lif och gärning. 291
Hans psalmlyrik bär vittne om en stor religiös personlighet,
hvars inspirerade öfvertygelse tränger igenom hvarje strof. Man
märker af tonens säkerhet, att han är och tänker så, som han
diktar, och bär på det förtröstansfulla medvetandet att vara en
dugande kraft inom den kyrka, han med glödande tro omfattar.
Han är rik i valet af ämnen och objektiv i behandlingen ända
därhän, att hans psalmdiktning vid en ytlig granskning synes lida brist
på individualitet. Men man återfinner hans säregna karaktär i
synpunkternas mångsidighet och tankens sunda allvar. Hans subjektiva
troshänförelse har lefvat sig in i och smält samman med den
objektiva lärosanningen. Han talar i en kärnfullt gammalluthersk ton och
med en manlig förtröstan, på hvilken man ej gärna tar miste.
Någon själfpresentation söker man där förgäfves. Lucidors vilda ånger
eller Arrhenii svärmiskt elegiska Gudstro motsvaras icke hos Spegel
af något sådant dominerande subjektivt drag men väl af
hänförelsens sublima allvar och tankarnas gedigenhet. Det fanns hos
honom intet karaktärens lyte, som med känslan af sönderbrustenhet
gaf dikten ensidig riktning och halt. Hans själshälsa och andliga
jämnvikt finner sig helt naturligt tillrätta i det trygga
öfverlämnandet åt Guds förbarmande. Äfven då han bär ångerns
uttryck på läpparna, går denna fasthet i förtröstan igenom
psalmen som en välgörande underström och leder på sistone åter från
syndaängest till harmoni och gudshängifven förvissning.
Spegels psalmlyrik är kärnsund och folklig. Det är en sång
utan känslosamhet och affektation, ibland kärf och torr med
rättfram prydnadslöshet, men full af manlig karaktär och bergfast
Gudstro. Den ger det kristna lifvets verkligheter och vill alltigenom
vara en verklighetsdiktning och ett den gudomliga sanningens
språkrör för »then gemene hopen, hwilka alra snarast lära Guds
ord när thet offta och tydeliga siunget blifwer»1. Hans sång är
ärlig som ångern själf och rättrogen som en bekännelseskrift.
Den sörjer med de sörjande och jublar med de glada. Den
ångerfulles vemodsblandade salighetstörst eller det fariseiska sinnets
själfförtröstan, troshängifvenhetens skådande af det gudomliga eller
1 Fol 8 sid. 309, Växjö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
