Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästens vård och behandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
gamla, uiurkna hornet får aflägsnas, holkas ur och förtunnas
gång efter annan, till dess djuret slutligen är ohjelpligt platt-
hiofvadt, och platthof är också ett fel, hvarmed på lands-
bygden hvar och hvarannan häst är behäftad. Skon göres
utan betänksamhet mången gång väl en tum för kort och i
stället hugger man af hofven i tån, för att åtminstone inte
folk skall se, huru vårdslös och snål om jernet man är. Hof-
väggen mister derigenom en del af sitt glasyrlager, hofven
torkar ut och blir spröd, och sömmen i tån komma natur-
ligtvis att lättare såra eller trycka den innanför sjelfva hornet
liggande, känsliga, blod- och nervrika delen af hofven. Med
ett ord, hofven misshandlas på det gräsligaste och följden
blir halta hästar till oräkneligt antal. Det är en dyrbar
arbetskraft, som sålunda lättsinnigt slösas bort och ett oför-
låtligt djurplågeri, man i och med detsamma allt för allmänt
gör sig saker till.
Hvad jag hittills sagt, har hufvudsakligen gält djuren i
friska tillståndet, men det säger sig väl sjelft, att om hästen
lörtjenar ditt deltagande som frisk, gör han det i icke mindre
grad, tryckt af sjukdomar och plågor. Fins det någon syn,
mer egnad att väcka medlidande, än ett med smärtorna käm-
pande djur. Hur härdad jag än är, och huru många plågo-
läger bland djuren, jag än stått vid, kan jag ändå aldrig
utan rörelse åse deras tysta, tröstlösa strid. Ty den sjuke
hästen lider qval, fullt ut lika stora, som menniskan under
enahanda förhållanden, men vid hans läger vakar sällan nå-
got deltagande väsen, som med vänlighet och ömhet söker
göra honom plågorna drägliga. Ensam och oförstådd får han
bära sina lidanden, och dör han, egnar man möjligen en sak-
nadens gärd, icke åt honom, men åt de lumpna slantar, som
med honom gått all verldens väg. Ett hårdt öde för en tro-
gen tjenare — icke sant?
Det är mig dock en glädje att kunna säga, att jag någon
gång likvisst träffat på personer, som rätt uppfattat sina plig-
ter mot sin sjuka häst, som för hans egen skull visat honom
en verkligt rörande tillgifvenhet, egnat honom den ömmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
