Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mapuhis hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvinnorna kom nu också nedglidande, så att
endast infödingen med den andra kvinnan, de båda
barnen och katten nu voro kvar uppe i trädet.
Superkargen hade lagt märke till, hur
människogrupperna, som höllo sig omkring de andra träden,
oupphörligt smälte ihop. Nu såg han alldeles
bredvid sig hur det gick till. Det tog all hans kraft
att hålla sig fast, och kvinnan, som slutit sig till
honom, började bli utmattad. Varje gång han kom
upp ur sjöarna, var han överraskad över att ännu
finnas där och ytterligare överraskad att också se
kvinnan. Men till sist kom han upp ensam. Han
såg upp. Trädtoppen hade gått sin väg, knappt
halva stammen stod kvar. Han var räddad. Roten
skulle nog hålla, sedan den vindfångande kronan
slitits bort. Han började klättra upp. Han var så
svag, att det endast gick ytterst långsamt och
sjöarna togo honom flera gånger, innan han kom ur
räckhåll för dem. Så band han fast sig vid
stammen och försökte så modigt som möjligt motse
natten och han visste inte vad.
Han kände sig helt och hållet övergiven i mörkret.
Ibland förekom det honom, som om det vore världens
ände och han den siste överlevande. Och
fortfarande tilltog vinden — timme efter timme. När
klockan var som han trodde omkring elva, hade blåsten
blivit fullkomligt otrolig. Den var någonting
förfärligt, hemskt, en tjutande furie, en oändlig våg som
aldrig upphörde att slå. Han tyckte att han blev
lätt och luftig; att det var han som var i rörelse;
att han drevs med otrolig hastighet genom en
oändlig fast massa. Vinden var inte längre luft i rörelse.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
