Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Mapuhis hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer. Trots alla hennes ansträngningar drev
kanoten västerut.
Hon bad en bön till sin haj-gud, gled över
båt-relingen och började simma. Beröringen med vattnet
livade upp henne och snart hade hon kanoten
akteröver. Efter en timme kunde hon märka att hon
kommit närmare land. Då inträffade det hon
fruktat. Alldeles framför sig, inte på tjugu fots avstånd,
såg hon en stor fena skära upp genom vattnet. Hon
simmade alltjämt emot den och sakta gled den
bort, gjorde en svängning till höger och kretsade
rundt omkring henne. Hon höll ögonen på fenan
och simmade på. När den försvann, lade hon sig
raklång i vattnet och höll utkik. När den syntes
igen, började hon simma på nytt. Odjuret var mätt
och trögt, det kunde hon se. Hajen hade haft godt
om föda efter orkanen. Om han varit hungrig,
visste hon att han skulle ha rusat på henne. Han
var femton fot lång och ett enda bett skulle ha
skurit henne midt itu.
Men hon hade ingen tid att spilla på honom.
Vare sig hon simmade eller inte, gick strömmen
ut från land. En halvtimme förflöt, och hajen
började bli djärvare. Han kom allt närmare, i allt
trängre cirklar, och glodde på henne med sina
giriga ögon, då hon gled förbi honom. Förr eller
senare skulle modet växa hos honom, så att han
rusade på henne. Hon beslöt att göra första anfallet.
Det var djärvt, men . . . Hon var en gammal kvinna,
ensam i havet, svag av umbäranden. Och ändå
måste hon förekomma anfallet från denna havets
tiger. Hon simmade på, väntande att det rätta
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
