Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, det är just det!» utropade styrmannen. »Hur
kunna vi veta att han inte ger sig av bara för att
rädda sitt eget skinn?»
Mc Coy sade ingenting. Han bara såg på dem
helt vänligt ocli mildt, och det var som om något
av hans orubbliga själslugn meddelat sig till dem.
Kaptenen släppte hans hand, och med en sista
blick, som famnade hela besättningen som i en
välsignelse, steg Mc Coy över relingen ner i sin
kanot.
Vinden friskade i och trots sin orena botten vann
Pyrenees ett dussin mil från den västliga
strömmen. I daggryningen låg Pitcairn tre mil i lovart,
och kapten Davenport såg två kanoter komma ut
mot fartyget. Åter äntrade Mc Coy över relingen
och steg ned på det vita däcket. Efter honom
hivades upp en mängd packor, innehållande torkade
bananer inslagna i torra löv.
»Nu, kapten», sade han, »gå nu över stag och
håll fullt allt vad tygen håller. Ser ni, jag förstår
mig inte alls på navigation», förklarade han några
minuter senare, där han stod akterut hos kaptenen,
som tittade uppåt riggen och över relingen för att
beräkna vilken fart Pyrenees kunde göra. »Ni
får laga att hon kommer till Mangareva. När vi
fått sikte på land, skall jag lotsa in henne. Hur
mycket tror ni hon gör?»
»Elva», sade kapten Davenport med en sista blick
på det skummande kölvattnet.
»Elva. Låt mig se. Om hon kan hålla den
farten, få vi sikte på Mangareva mellan åtta och nio
i morgon bittida. Vid tiotiden kan jag ha henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
