Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
halvdäcket med revolvrarna i handen, då Mc Coy,
som klättrat upp på kajuttaket, började tala.
Han talade till besättningen och vid första ljudet
av hans duvolika, kuttrande stämma stannade de
på halva vägen för att lyssna till honom.
Han svepte om dem sitt fridfulla lugn. Hans
milda röst och enkla tankar flödade ut mot dem
som en magnetisk ström och lugnade dem mot
deras vilja. Längesedan försvunna minnen vaknade
åter hos dem, några erinrade sig sin barndoms
vaggsånger och den lugna vilan i moderns armar, när
aftonen kom efter dagens lek. Det fanns inte längre
några bekymmer, inga ledsamheter, inga faror i
hela vida världen. Allting var som det skulle vara,
och det var endast någonting alldeles naturligt att
de skulle vända ryggen mot landet, som låg framför
dem, och ännu en gång sticka till sjöss med
hel-veteselden under sina fötter.
Mc Coy talade enkelt. Men det kom inte alls an
på vad han sade. Det var hans egen personlighet
som utvecklade mera vältalighet än några ord
kunnat innebära. Det var ett slags själens alkemi,
hemlig och outgrundligt djup — en mystisk andlig
utstrålning, lockande, mildt ödmjuk och ändå
fruktansvärdl mäktig. Det var som om de mörka
kryptorna i deras själar lysts upp av en renhetens och
mildhetens allt betagande kraft, mycket starkare än
den som låg i befälets blanka, dödsbringande
revolvermynningar.
Männen började tveka där de stodo, och de som
lossat sejsningarna gjorde fast dem igen. Så började
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
