Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mc Coys ättling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var en makt till det onda under Pitcairn Islands
gamla blods- och våldstider.
Kapten Davenport var icke religiöst anlagd, men
i detta ögonblick kände han en vansinnig impuls
att kasta sig till den andres fötter och att säga —
han visste inte vad. Det var en makt som
spontant tvang honom, snarare än en sammanhängande
tanke, och på något oklart sätt hade han en
förnimmelse av sin egen ovärdighet och ringhet i närvaro av
denne andre man, som ägde ett barns naivitet och
en kvinnas mildhet.
Naturligtvis ville han inte förödmjuka sig på detta
sätt inför sina officerare och sin besättning. Och
ändå rasade fortfarande inom honom den där
vreden, som velat driva fram förbannelserna.
Plötsligt slog han näven i kajutväggen och utropade:
»Hör på, gamle man, jag ämnar inte låta besegra
mig. De här Paumotuöarna ha gycklat och lekt
med mig och nära nog drivit mig från mina sinnen.
Men jag vill inte bli slagen, hör ni. Jag tänker
segla det här fartyget, segla och segla, tills jag gått
klar Paumotuöarna, ända fram till Kina, om jag
inte hittar någon plats för skutan på närmare håll.
Om också varenda man går sin väg, stannar jag
kvar. Jag skall min själ visa Paumotu! Jag låter
inte leka med mig. Det här är en präktig gammal
tös och jag överger henne inte, så länge det finns
en planka kvar att stå på. Har ni hört?»
»Och jag stannar hos er, kapten», sade Mc ,Coy.
Under natten började det blåsa litet från syd
och den ursinnige kaptenen, med sin. last av eld,
iakttog och mätte sin västliga drift och gick då och
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
