Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjukdomar i ämnesomsättningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 AÄMNESOMSÄTTNINGENS SJUKDOMAR
tilltager i regeln ansvällningen över leden; mot slutet av anfallet
lägger sig småningom svullnaden och rodnaden och efter en tid
avfjällar huden därstädes under livlig klåda. Leden själv är dock länge
styv och öm samt något förtjockad. Under anfallet är urinen mörk
och innehåller rikligt med urinsyra. .
Anfallen komma gärna under våren och upprepas med längre
eller kortare mellantider.. I början av sjukdomen kunna till och
med åratal förlöpa mellan anfallen, sedermera bliva de tätare, en,
två, tre gånger om året, av längre varaktighet och utbreda sig på
allt flera leder. I allmänhet kan man säga att anfallen äro häftigare,
så länge patientens övriga kroppsdelar någorlunda förskonas.
I mer än 80 procent av alla fall angripes stortåleden, mest den
vänstra; av denna grund benämnes sjukdomen också ofta podager.
Näst stortåleden angripas oftast knäleden och yttre fotranden. Under
sjukdomens vidare förlopp angripas fingerlederna och handen,
skulderbladen, nyckelbenslederna och kotlederna, högst sällan höftleden.
Då anfallen med tiden bliva tätare, men mindre intensiva,
efterlämna de däremot stadigvarande förtjockningar i lederna,
giktknölar. Lederna bliva styva och förlora ofta rörelseförmågan; den
kroniska gikten har utvecklat sig. Giktknölarna äro i början mjuka,
degiga, men bliva sedermera stenhårda, de kunna få en storlek från en
ärtas till ett gåsäggs. Om de brista, t. ex. vid en yttre skada,
uttömmer sig en kritliknande maassa bestående av kristalliserade urinsyrade
salter. Även i randen av öronmusslan kunna sådana giktknölar av
knappnålshuvudstorlek eller större finnas.
Vid den kroniska gikten lider vanligen allmäntillståndet i hög grad.
Rubbningar från matsmältningsapparaten, dyspepsi, benägenhet för
diarré o0. s. v., kroniska katarrer i struphuvudet, luftrören,
förändringar i blodkärlens väggar (arterioskleros), i hjärtköttet
(myokardit), kroniska ekzem uppträda ej sällan. Särskilt ofta utvecklar
sig ett njurlidande, s. k. skrumpnjure.
Giktens egentliga väsen är, trots alla de vetenskapliga
undersökningar, som ägnats densamma, ännu höljt i dunkel. Vi veta att
vid giktanfallet urinsyrade salter avlagras i lederna, men om dessa
avlagringar äro orsak till eller följd av själva giktsjukdomen, är ännu
oavgjort. Urinsyreutsöndringen på normal väg genom urinen har
vid undersökning visat sig vara förminskad före anfallet och förökad
under detsamma, då den däremot mellan anfallen åter är normal.
En förökning av blodets normala urinsvrehalt har man hos
gikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
