Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nervsjukdomarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NERVSJUKDOMARNA I ALLMÄNHET 483
förtro sig åt en läkare och för övrigt ihågkomma, att huvudregeln
för alla nervsjuka består i ett enkelt och sunt levnadssätt,
undvikande av alla överdrifter och excesser så väl till kropp som själ,
kraftig men enkel föda, passande andlig sysselsättning och framför
allt en förståndig vård av kroppen. På detta sätt skall man säkert
nå målet: en sund själ i en sund kropp.
Förlamningar och krampanfall. Såsom vi i inledningen sågo, ligger
centrum för musklernas frivilliga rörelser i den stora hjärnans
barksubstans, varifrån impulsen till en frivillig rörelses utförande ledes
vidare genom ryggmärgens fram- och sidosträngar till de enskilda
nerverna och genom dessa till musklerna.
Varje avbrott eller rubbning i denna ledningsbana har
nödvändigtvis till följd, att en befallning till muskeln att sammandraga sig
antingen ej alls eller ofullständigt framkommer, att det med andra
ord kommer till en fullständig eller ofullständig förlamning. En
fullständig. förlust av den frivilliga rörelseförmågan hos en muskel
kallas paralysi, en inskränkning i densamma pares. Det är klart,
att avbrottet i ledningen kan finnas på någon plats utefter hela
banan, alltså antingen i hjärnbarken själv (t. ex. vid en svårare
sårskada i huvudet) eller i ryggmärgen (t. ex. efter överkörning) eller
slutligen under nervernas framträngande (t. ex. genom snittsår),
och på detta sätt kunna vi efter ledningsavbrottets säte skilja
mellan cerebrala (från hjärnan), spinala (från ryggmärgen) och
perifera (från nerven utgående) förlamningar.
De cerebrala rubbningarna föra vanligen till förlamning av någon
kroppsdel å ena kroppshalvan, t. ex. en arm eller ett ben, s. k.
hemiplegi, de spinala rubbningarna verka vanligen dubbelsidiga
förlamningar, paraplegi, de perifera rubbningarna förlama mest endast
den direkt av nerven påverkade muskeln, miniplegi. Man må
ingalunda föreställa sig, att endast grova mekaniska skador i området
för hjärna, ryggmärg och nerver äro i stånd att framkalla en
förlamning; tvärtom, det finns en hel mängd delvis fullständigt
osynliga rubbningar därstädes, vilka såsom slutresultat giva förlamningar.
Sålunda kan tryck (t. ex. genom svulster), värme, köld, alkoholism,
kroniska förgiftningar med bly, kvicksilver, arsenik etc.,
infektionssjukdcmar, såsom difteri, tyfus m. fl. leda till förlamningar, ja, hos
personer med s. k. hysteriska anlag kan en plötslig förskräckelse
till och med framkalla en förlamning, då dock utan alla kända
anatomiska underlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
