Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Människor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag förstod mycket väl varför han mindes.
Förkänningar komma ju, och man vet hur
uppbrottssignaler verka. Plocka ihop! tycker man först det
heter. Lämna! — så heter det sen. Och så hade
han ju sitt att dras med. När något stort inträffar,
så minns man allting på ett särskilt sätt. Då sitter
man med ens och ser sitt liv för sig och folket,
släkterna, långt tillbaka. Det är liksom man måste
höra början till melodien långt borta i byarna och
bortom gravarna.
Det är ingenting besynnerligt i det. När en
stor och fruktansvärd händelse når upp över det
vardagsflacka, så ekar det hundra år tillbaka, från
ödesstund till ödesstund, och då tycker jag genast
jag ser släktleden tåga nere under mig i en lång
rad. Då håller man ganska mycket av dem, och
tanken far i väg kring gårdarna och över vångarna
och hälsar på.
Ibland har jag tyckt att vårt starkaste och
innersta behov är att minnas och att all
konstnärslängtan just går ut på det. Men ibland tror jag att
det behovet är bara melankoli.
Giv mig människor!
Jag gör som den, vilken blivit spådd sin lycka.
Han går ut på vägen, och den förste han möter skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
