Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Mannarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
han. Jag skulle kunna slå han på skallen med det-
samma.» Men med ett av sina plötsliga befriande in-
fall gav han en strålande nick åt Spissen, som börjat
titta på dem: »Per Pettersson,» ropade han, »du har
nåt i skägget.» Per Pettersson, som var något döv,
närmade sig med handen bak örat. »Där ä nåt i
skägget på dig,» upprepade Anders. Och som där
ofta var något, så torkade Spissen troskyldigt sina
borst och sade »Tacker!» samt glodde fult och gick
och satte sig. Men Anders brast ut i ett våldsamt
skratt, så att hela församlingen beredde sig att vara
med. »Ja, skål, Per Pettersson, skål allesammans!»
Spissen var lyckligtvis en inflytting — och jag
vill inte ha honom med mer än nödigt. Men det är
icke möjligt att slippa från sådana personer heller,
ty om de också ligga utanför ett högre mänskligt
intresse, så ha de dock ofta ett visst inflytande på
våra bästa vänners öden.
För tillfället gick emellertid världen sin gång
precis som den skulle gått utan Spissens närvaro, och
Bertel sov sin goda sömn lika bra igen.
När klockan slog tolv, var det en av mannarna
som, det visste man i förväg, ofelbart gjorde ett ryck
och sade: nä, min liv, nu får vi gå hem, vilket alltid
upprepades med vissa mellanrum utåt småtimmarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
